Jag och min partner anser att vi har haft det "perfekta" förhållandet med det menar jag att kärleken till varandra har varit gränslös och vi har alltid haft så roligt tillsammans. Teamat bra o ch när det dykt upp svårigheter eller problem har vi arbetat oss ur det. Vi har genom åren också lärt oss kompromissa och förbättra de sämre sidorna. Har alltid känt mig så harmonisk och lugn i vårat förhållande. men 2010 inleddes med lite hälsoproblem och dippar i arbetet hos min sambo och jag försökte stötta honom och finnas till hands på bästa sätt men kände redan då att han inte riktigt tog emot eller uppskattade mitt stöd. Han blev deprimerad och har varit det mer eller mindre fram tills nu. Han har pratat på ett sätt som jag inte alls känner igen. Hanhar ifrågasatt sin person som han tycker har blivit en annan än den han har varit. En mer negativ, inte lika utåtriktad mm. Jag har fortsatt stötta och peppa, hitat på saker som jag tror skall gynna honom och hans tillstånd. Jag har inte fått någon uppmärksamhet eller inte heller samma kärlek vilket jag självklart kan förstå utefter hur han mått. HAn har själv sagt att han bara orkar med sig själv. Det hela kulminerar i att han börjar säga att även vårat förhållande är skit, det finns ingen glädje kvar, vi har det inte lika mysigt, vi är inåtvända mm. Han säger att han inte kan leva med mig utan vill vara bara för sig själv. INte ens våran snart 2 åriga dotter inkluderar han. Han säger att jag får ha henne hos mig. Inget av dessa påståenden kan jag hålla med om och därför känns det så skumt när han säger allt detta.
hur som helst säger han några dagarsenare att han vet att det är jag som är kvinnan i hans liv, att han inte kan hitta någon bättre. Att han älskar mig och vill fortsätta leva med mig. Men efter allt detta är det svårt att gå tillbaka, svårt att sluta tänka på allt han sagt. Svårt att må bra. Jag känner hur jag tassar på tå, hur mitt hjärta värker hur jag ständigt söker efter bekräftelse (som jag faktiskt får väldigt begränsat av). Men vill samtidigt inte gå runt och fråga hela tiden om detta verkligen är vad han vill/om han verkligen älskar mig osv. Men inget är detsamma. Jag är rädd!! just nu är det bara hans behov som jag prioriterar. Jag får inte utlopp för något som jag känner.
Vad är det som händer och hur skall vi hitta tryggheten igen. Vad kan jag göra/säga?
