Hej
Vill börja med att säga att jag lever ett ganska bra liv. Tvillingdöttrar på 2,5 som visserligen kräver mycket energi men samtidigt är helt underbara. Ett hus vi bott i 1,5 år och som vi stormtrivs i. Stimulerande men också krävande heltidsjobb för båda med lite flexande och pusslande med tider för att inte dagisdagarna ska bli allt för långa. Ekonomiskt har vi det bra. Allt skulle vara så bra om inte jag kände såhär.
Jag vill så gärna känna att allt är bra även i relationen men det gör jag inte. Jag känner mig inte uppskattad. Jag upplever många gånger att sambon sätter sig själv i första rummet på min bekostnad. Och då inga stora grejer egentligen. Det är ju inte så att han slår mig eller är elak eller så men bara det lilla. Som att jag ALLTID tar läggningen eftersom barnen "kräver" det (om jag inte är hemma är det inga problem). Att han sitter vid datorn eller tv:n när jag tar läggning och plockar ihop för dagen. Att jag sköter det mesta av hemmet (men inte om du frågor honom - och jag har verkligen tänkt på det där. Är det bara som jag inbillar mig men nej, hur kritiskt jag än ser på vem som gör vad hamnar jag alltid i samma slutsats. )
Vi delar visserligen på en del saker, säkert mer än andra gör, tex hämta/lämna på dagis, laga mat, ta hand om disk, handla men på totalen ägnar jag mycket mer tid åt barn och hem än sambon.
Många gånger känner jag att medan jag ägnar mig åt barn och hem har han tid för sig själv. Tid som jag inte har och som jag saknar. När jag nämner det så säger han bara - åk iväg då. Men varför ska jag behöva åka iväg för att få tid för mig själv. Varför ska jag inte kunna få det hemma precis som han?
Det är det vardagliga jobbiga.
Sen i helgen blev jag så besviken. Jag skulle iväg på söndag morgon så vi visste att han också skulle få gå upp tidigt (de sover oftast till 7 - 7.30 på helger) på söndagen för att ta barnen. På fredagkvällen var jag ute med några arbetskompisar och kom hem sent (ca 01). På lördag morgon när barnen vaknade frågade jag om inte jag kunde få sova en stund men svaret var nej! Hade det varit han som varit ute hade han inte ens behövt fråga - jag hade självklart gått upp. Det är sååå sällan nån av oss är iväg på något så självklart att man gör så för den andres skull - tycker jag men uppenbarligen inte han.
Om två veckor tar jag tjejerna och åker iväg hela helgen så då får han sova så mycket han vill men det tycks han inte ta med i beräkningen.
Ungefär så upplever jag vårt förhållande. Att han inte kan "offra" sig för min skull. Att ställa upp och göra något för en annan är att visa kärlek enligt mig så självklart börjar jag ju fundera på det. Är det kärlek mellan oss?
När jag försöker prata om hur jag känner hamnar vi alltid i detaljexempel där han beskriver hur jag betett mig fel på ett eller annat sätt. Jag är ju självklart inte ofelbar men jag försöker ta åt mig av det han säger. Jag upplever aldrig att han gör det utan han fortsätter bara att hitta fel hos mig.
Jag har föreslagit familjerådgivning några gånger men han tycker inte det behövs. "Vi kan ju prata själva" är svaret. Men jag tycker ju inte det och det respekterar han inte.
Hur ska jag få med honom till terapeuten? Jag vill liksom inte hota med att det tar slut mellan oss annars men jag känner ju att det finns en uppenbar risk i det hela. Nu har det gått så pass långt också att jag mest vill vara ifred. Vill inte umgås med honom och absolut inte ha sex. Vi bråkar inte men inte så mycket annat heller. Pratar om det vardagliga som barnen, hämtning, mat etc etc men aldrig om känslor, tankar, drömmar.
Jag vill så gärna hitta kärleken igen men vet inte hur.
Snälla, har du några råd att komma med?
Personlighetsmässigt kan jag ju tillägga också att jag är en typiskt gör-det-nu-människa medan han är mer jag-gör-vad-jag-känner-för typen. Helt friktionsfritt har det väl aldrig varit men vi kompletterar varandra rätt bra.
