Jag är gift med en nordafrikansk man. Vi har barn tillsammans. Jag känner att jag lever i ett
fängelse där allt handlar om honom och det känns som om allt ska serveras på silverfat
och han ska ha alla rättigheter, friheter i våran äktenskap. Jag känner mig som en städerska,
barnpassare, diskare, köksbiträde etc
Vill min man träna så tränar han. Vill jag träna så ställer han inte upp att ta hand om barnen.
Vill han jobba dagtid, kvällstid, helg så ställer jag upp. Jag vikarierar inom vården och
änsålänge har jag bara jobbat dagtid men för att få en chans att få fast jobb krävs att
jag kan även jobba kvällar och helger. Man kan väl säga att det dröjer inte länge förrän
mitt vikariat kommer inte förlängas pga jag nekat flera gånger jobba kväll/helg. Min
chef och andra anställda förstår inte hurdan min man är.
Nu jag ställt min man mot väggen och sagt att han ska ställa upp som jag ställer upp
på honom. Först säger han nej...sen säger han givetvis och sedan när det väl gäller så
ställer han inte upp och tvingar jag honom så vet man inte vilket humör han är på då
man kommer hem. När man pratar om hans beteende så vill han liksom inte veta av
något eller lyssna hur han beteer sig.
Sen tycker jag det är orättvist att jag tar hand om barnbidragen och får sedan betala
allt som rör runt barnen såsom kläder, blöjor, mat, leksaker, nya möbler. Hur får man
1050kr per barn att räcka till allt detta?
Vi köpte en bil fast jag har inget körkort. Min man lovade köra och lämna/hämta barnen
för att underlätta livet för oss båda. Jag har betalat kostnaden för halva bilen och får
ändå cykla tvärsöver staden kl 05.50 varje morgon och lämna barnen...sedan tar han
bilen till jobbet och efter jobbet så kör han och hämtar barnen hem. Nu ser jag att jag
hade ingen nytta av en bil och det känns som om jag kastade 40.000 kr rakt ut i havet.
Allt handlar återigen om min man..som vanligt.
