Hej,
Jag ar en mamma pa 30 som bor tillsammans med min man och 2.5 arige son i utlandet. Vi ar gifta i snart 2 ar, och bor i radhus utanfor storstad. Vi traffades 4 ar sedan, hade en kort men passionerad relation ( i 4 manader) da vi blev gravida.
Gemensamma beslutet var att behalla barnet och bli en familj. Vart liv tillsammans andrades drastiskt redan under graviditeten- ett tidigare socialt liv med mycket frihet blev snabbt lugnt med hemma kvallar och planering for framtiden. 6 manader efter var son foddes kopte vi hus o flyttade ut fran stan for att fa mer plats, minska resvagar till dagis o jobb.
Problemen borjade egentligen redan da var son var fodd. Kolik natter, inget socialt liv for mig som var mamma ledig i 3 manader, och sma men irriterande meningsskiljaktigheter i prioriteringar runtom oss sjalva och vart barn. Mitt i all fokusering pa vart barn, tappade vi bort vara egna drommar-vilket har haft storre paverkan pa mig an pa honom. Han ar nojd med att jobba och vara familjefar- jag kanner att nu nar aterhamtad efter forsta jobbiga aren, vill jag har mer tid for mig sjalv, resa mer, ta kurser, satta igang ordenligt socialt liv och utvecklas. Redan under graviditeten sa tappade jag all lust for sex, och detta hanger fortfarande kvar. Jag ar inte langre attraherad av min man. Jag ser allt fint han gor for oss, och mig, men jag vill inte vara honom nara.
Detta tillsammans med stressen vi bada da och da kanner efter vi blivit foraldrar bidrar till en spanning, som in sin tur ofta leder till smabrak. De tar han som tappar fattningen, hojer rosten, pekar, viftar med armar och visar sin ilska och uppgivenhet. Jag sag detta vid tillfallen I borjan av var relation, men trodde det skulle ga over eller att jag kunde hantera det.
Under 2011 har vi varannan vecka varit pa par-radgivning for att fa hjalp- ibland har vi gatt enskilt( han for att fa hjalp med utrbott), ibland tillsammans. Vissa problem har forbattrats, men andra sasom sexet, bestar. Da vi har levt sahar I over 2 ar sa borjar vi fundera pa om vi skall bryta upp.
Ingen av oss har slakt I det landet vi bor, sa bryter vi var familj star vi helt pa egna ben, vilket ar skrammande for oss bada, helst med ett sadant litet barn. Ibland har vi hopp om att allt loser sig eftersom vi alskar varandra, men vissa stunder kanner vi bada att vi blir olyckliga, och ar faktiskt for unga att inte ha en fysisk relation.
Min fraga ar val egentligen omojlig att svara men, nar vet man att det ar dags att bryta upp? Hur lange kan man/bor man kampa for sin familj?
Bada alternativen (stanna/ga) kanns inte som nagon losning for dem bada kommer att gora ont.
Kanske kan nagon ge rad och tips-for jag vet varken ut eller in langre. Att leva i ovissheten paverkar bade mig och honom Och sjalvklart var Lille pojk.
Tacksam for svar.
