Hej,
Vi sitter i en svår sits med vår son, nu 2,5 år gammal. Han började på dagis tidigt, strax efter ettårsdagen. Då började han på en småbarnsavdelning för 1-2åringar. Det gick bra, visst var han ledsen ibland vid lämning, men alltid glad, ganska gå-påig och framåt liten kille. Han blev storebror vid 18 mån och går sedan dess 15 timmar/ vecka
Strax efter att han fyllde 2 flyttades han jättefort till en ny avdelning för större barn. En onsdag när vi kom så berättade de att han skulle flytta från och med måndagen efter, dvs nästa gång han skulle till dagis (pga 15 tim) de hade redan flyttat alla hans prylar. Det kändes lite konstigt att vi inte fick nån förvarning, men ok, vi tyckte att det var bra då han var mycket bra på att prata och därför blev lite ostimulerad bland de mindre barnen.
Det var i början av oktober. Först gick det bra, han var glad även vid lämning men sedan spårade det ur och han var alltid ledsen vid lämning, ville aldrig prata om dagis hemma, blev inte det minsta glad när man nämnde pedagogernas eller dagiskompisarnas namn (det funkade alltid tidigare då han var på den lilla avdelningen), ignorerade allt med dagis. Vi fick inget samtal efter avdelningsbytet och då han inte verkade trivas började vi fråga mer om hur det gick etc. Ett svar min man fick på frågan att han inte verkar trivas så bra var nåt i stil med "Ja, det finns stora barn här och då är klimatet tufft". Ingenting om hur man kunde hjälpa eller någon förståelse för eller medkänsla med sonen.
Till saken hör att de inte säger hej när man kommer, de verkar irriterade när han är ledsen, de känns hårda och kalla som personer och verkar faktiskt inte tycka särskilt mycket om vår son. Om någon råkar stå i hallen när man kommer så hälsar de kanske lite stressat på mig, inte alls på sonen, oftast. Känns inte välkomnande alls.
Vi började kräva ett samtal och då var svaret att hon som har hand om sonen var sjukskriven men att vi skulle få ett samtal med henne i december, men icke. I januari började jag trycka på ännu mer och då blev de sura och sa att det är ... som har hand om er son och hon är sjukskriven på deltid. Hon skaffar en tid snart. Jag sa att om ... inte har möjlighet så spelar det ingen roll för oss vem vi pratar med, men nej, det var ... som skulle ha samtalet.
Till slut ringde jag dit under dagen jag visste att ... var där och fick då en tid samma vecka.
Under samtalet framkommer det SÅKLART att han varit utanför gruppen hela tiden och att han inte verkar trivas. VARFÖR har de inte sagt nåt till oss tidigare och varför vägrat oss ett samtal under flera månaders tid? Pedagogen vi pratade med var mycket professionell och jag kände att jag kunde berätta hur jag kände och hur vi upplevt tiden på avdelningen - bra så. Jag kunde till och med berätta att det alltid blev en bättre lämning om det föll sig så att någon sa hej när han kom, inte bara ställde sig bredvid för att ta en ledsen son. Hon var bra och jag kände ändå visst förtroende efter samtalet.
Detta var nu 2 veckor sedan och nu verkar det som om de lyckas bättre, han leker oftare med de andra när vi kommer och det verkar ha släppt - skönt att han verkar må bättre där nu! MEN hur ska jag få förtroende igen för pedagogerna? Om det nu bara var för dem att anstränga sig lite så varför har de inte gjort det tidigare? och leker han bara med de andra just då vi ska hämta eller är det hela dagen? Jag vet inte.
Lillasyster får kanske inte plats på samma dagis förrän i augusti och vi funderar nu på att skola in båda barnen på en annan förskola om det skulle finnas plats för det. Den lilla avdelningen var jöttebra och kanske kan det fixa sig här.... ?
Känner mig så kluven, vad har du för råd om detta? Har det gått "rätt" till? Hur ska sånt gär skötas? Vad skulle du göra i vårt ställe?
Tack för hjälpen!
