Hej!
Vet inte om jag skall ställa denna fråga till förskolan eller mobbing-experten för det berör båda ämnena.
Min son på 4 år har sedan han var liten sett upp till en kille som han ser som "dröm-kompisen". Tyvärr är det inte fullt ut besvarat (iallafall om ingen annan kompis finns tillgänglig). När vår son var 1,5 år skolade vi in honom på samma dagis som drömkompisen eftersom vi då trodde att detta skulle vara en trygghet för vår son. (Då hade problemen inte utkristaliserats än).
Till saken hör att grabbarna är väldigt olika; vår son är ganska lugn, blyg och lite tjejig medans drömkompisen är väldigt tuff, oblyg och utåtagerande.
Problemen på dagis började ganska omgående och har varit riktigt jobbiga senaste året. Vår son får inte lov att vara med. Drömkompisen väljer alltid andra kompisar och säger tydligt ifrån att "du får inte vara med oss" vilket leder till att fler grabbar på dagis väljer bort vår son (säkert av rädsla för att inte heller få vara med drömkompisen).
Vi har tagit upp detta med dagispersonalen och de ser problemet säger de. De försöker lösa det genom att introducera andra kompisar till vår son. Vi har även slutat träffa drömkompisens familj privat (nära vänner tidigare) och försöker istället umgås med "snällare killar" och deras familjer.
Problemet kvarstår; Vår son vill inte gå till dagis eftersom han har ont i magen (erkänner att det är dumma pojkar när jag frågar). Han försöker fortfarande nå upp till deras standard och bli accepterad. Det har blivit oerhört viktigt vilka leksaker man har och vilka lekar man skall leka... Har pratat med dagis igen och de tycker att det blivit mkt bättre, att sonen inte är ensam på dagis. Dagispersonalen påpekade för oss att vi inte får uppmärksamma och prata för mkt om detta hemma eftersom vår son då lär sig att han får uppmärksamhert från oss på detta sätt. Jaha, men är det inte min skyldighet som förälder att uppmärksamma och stötta sonen i detta?
Vi trivs i övrigt jättebra med dagis, men nu har det kommit till en punkt då vi ser att vi kanske måste byta dagis. Vad säger ni om det? Vi är rädda att uppbrottet skadar ännu mer. Vi har i vilket fall som helst bestämt att de inte skall gå på samma skola, men det ligger 2 år fram i tiden. Vågar vi vänta tills dess att skilja på dem?
Vad kan vi mer göra för att stötta sonen? Ställa högre krav på dagis? Prata klarspråk med drömkompisens familj (ej gjort ännu eftersom det är känsligt då vi bor nära och ungås i samma gäng). Vi tror ej heller att de skulle förstå helt ut eftersom deras son aldrigt upplevt "utanför-känslan".
Rådvill!
// familjen med klump i magen
