Trust-issues

Lite tankar:

1. När det hela väl drar igång brukar de flesta blivanda pappor väckas ur diverse dvalor
2. När man inte har fött barn själv så skulle jag tycka att det var rätt svårt att sitta med och veta vad jag skulle göra....det är nog inte en helt lätt situation att vara i och det kan man ju tänka på.
3. Har ni pratat om förlossningen någonting? Vad tycker/tänker han inför det hela? Är han rädd? osäker? orolig? Vet han vad du tänker om förlossningen? Vad du är orolig inför, funderar över etc.? Prata är bra
4. Jag tycker det är bra om pappan vet vad som faktiskt händer under en förlossning - antingen går ni en kurs eller att han läser om förloppet. Här här lästes inget på eget initiativ. Jag bad honom läsa vissa saker . Och det tror jag faktiskt att han varit glad för.
5. Lättare andra gången, för då vet man hur man själv reagerar och upplever förlossningen vilket gör att man innan konkret kan säga "Jag vill att du...". En konkret sak som är lätt för pappor att göra, fokusera på och känna att de faktiskt gör något är att hålla koll på värkarbetet och ctg. Helt enkelt avläsa värkarna och tala om när en värk är på gång och peppa när den går upp och påminna om vila och när den avtar....liksom att stötta andningen och användningen av lustgas (om du tänkt använda det). Påminna om utandningen, ta bort masken etc. Jag har under förlossningen stått på huk på en stol bredvis sängen och hängt/klamrat mig fast på en saccosäck på sängen....och aniffat lustgas för glatta livet. Det jag behövt är att han bara funnits på andra sidan sängen riktigt nära att hålla hårt i och tvärtom. Han har inte behövt göra så mycket egentligen. Vill helst inte att någon säger så mycket....men det är jag
5. Skriva förlossningsbrevet tillsammans kanske, eller i alla fall bolla med honom när du skriver det.
6. Besöka förlossnngen och BB tillsammans innan. De bruka ju ha rundor för blivande föräldrar.

Lycka till! Det går säkert bra ska du se

detta kunde varit jag som skrev, jag känner att jag inte vet om ha kommer kommer finnas där trots det vi pratat om.
Att hans försök skall reta mig för att han gissar så fel fast han vet hur det skall vara, pga. att han låter rädslan ta över...

Tacktack tack,  snälla Ni!

Nu är inte jag så långt gången, har ändå halva graviditeten kvar och all info med studiebesök mm, så vi båda kommer att få större insyn.

Har letat runt här på sidorna och insett lite att det kan vara mitt kontrollbehov samman med nervositet och hormoner. Idag är jag inte alls lika i tankarna  Men jag kan lika gärna vara det imorgon.

#1: tack så mycket för massa info och tips. Det ska jag verkligen spara och anamma när vi börjar närma oss!

#2: Precis sådär är det. Att han är tafatt och vill men inte vet hur och försöker och jag blir tokig för att det inte är rätt, även fast jag själv kanske inte ens vet vad som är rätt.  Som förstföderska är det ju en helt ny värld och allas prat om bedövning, andning, blättanblä osv är rena greksiskan än så länge. Men jag får väl lära mig när den dagen kommer, och han med!

Rekommenderar denna bok varmt. Gav den till min sambo före första barnet.

www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9177094...

Den verkar faktiskt väldigt bra. Kan vara bra för min del också, se hans synvinkel.
Tack så mycket, Har redan klickat hem den  

Ja, jag läste den också och även för egen del tycker jag att det var en av de bästa böckerna om graviditet som jag läst.

Så spännande. Är dessutom inne i "läsperiod" så det ska bli smarrigt.

Klickade även hem en träningsbok av Anna Anka. Såg jag efter att jag beställt den, men den verkar bra och eftersom jag inte är någon atlet och har haft besvär av vad jag tror är foglossning sista veckan, så kan det kanske vara en bra investering.


Såg på din profilsida massa andra boktips. Ska nog ta mig en titt på dem med sen.

Jag har förberett mi på ett annat sätt denna gången och jag har opererats sedan mitt KS och fick en inblick i hans sätt att reagera, som jag påpekade inte hjälper utan stjälper. (han blev rädd grå och stödde mig inte alls)

En tanke till dig TS är att denna gången är jag mer optimisktisk, och han smittas av det det märker jag, vi har läst och haft mycket inblick och pratat massor.
Kanske är det bra att visa förtroende för männen att de klarar det om de litar på sig själva. Min man reagerar genom att bli osäker om jag i frågasätter (det gör  jag ändå) men jag har inte sett det på detta viset förut. jag har skitsvårt för att släppa, och har verkligen super behov av att ha "vägar ut"

Sedan är det nog bra att träna på något så fysiskt som andning eller så, män är så konkreta, de är bättre på att ha ngt praktiskt att fokusera på. att inte förstå gör det nog svårare. Min man tänker nog lite att det 'är ju inte ännu, det är lååång tid kvar med.

En tanke som jag har är att jag kan öppna mig och visa mig sårbar för denna enda barnmorska trots att jag är van vid att skydda mig är att hon inte kommer in i mitt liv, hon kan inte utnyttja det, för vi kommer aldrig ses igen, och hon kan vara en idiot i vanliga livet men om hon är bra där med mig så behöver jag inte bry mig om det.
Jag kan låssas att jag är full och har tappat omdömet eller ngt. hahaha!

Det där med att detta går i vågor känner jag igen med.

Du kan läsa vad jag just skrev i tråden  "Är det att kräva för mkt??"

Man kan ju aldrig veta hur ens make ska reagera vid förlossningen, så din farhåga finns nog olika mycket hos alla oss gravida som ska ha mannen bredvid. Varken han eller du kan ju garantera hur ni kommer att reagera i denna helt nya situation. De kan bli lite lamslagna, men min man mest (sa han) för att han inte kunde hjälpa mig mer. "-Man kunde bara stå där och se dig ha outhärdligt ont. Man kände sig så värdelös. Tur att jag visste vad du ville att jag skulle göra". Hans insats tycker jag dock har gått bra båda gångerna pga. det jag skrev om i tråden ovan.

Jag kan varmt rekommendera att ni går en profylaxkurs! Jag och mannen gick på en när vi var i v. 30 kanske, och det var först då poletten verkade trilla ner i mannens skalle. Han fick full koll på förlossningsförloppet, fick olika verktyg att stötta mig med under förlossningen om det skulle bli jobbigt, fick handfasta tips om massage och olika grepp att lindra med under värkar... Efter två kvällar var han fullfjädrad förlossningsexpert. Böcker och sånt funkade inte på honom, han läste dem aldrig.

Hej TS! Känner igen mig i det du skriver, jag oroade mig inför första förlossningen just för att min man lätt blir passiv och handfallen när han blir stressad och inte vet vad han ska göra.
Det vi gjorde var att prata igenom hur vi båda kände inför förlossningen och sedan öva på praktiska saker att göra så att han hade något att fokusera på, exv massage, se till att jag drack osv.
Jag visste redan innan att jag inte skulle vilja ha honom "upp i mig" hela tiden, pratandes, peppandes eller så men hans insats blev perfekt! Han var lugn, han var där hela tiden, han coachade genom värkarna och gjorde ett jättebra jobb! Nu ska vi snart få vårt andra barn och inför denna förlossning är jag inte orolig eftersom jag vet att han vet hur jag vill ha det.

Lycka till!

Tack, det känns jättebra att läsa vad ni skrivit. För lite dåligt samvete gentemot min sambo får jag ju, han vill ju inget annat än att hjälpa, och jag kan inte säga hur. Det är väl lite mitt eget kontrollbehov som glider ur händerna. Men vi ska förbereda oss väl :) tack för ert stöd!