lysa skrev 2011-12-31 08:16:50 följande:
Akiram: Jättetråkigt att livmodern sprack! Gick allt väl med dig och barnet? Hur var omständigheterna? Fick du något värkstimulerande? Epidural? I vilken vecka startade förlossningen? Hur märkte du att livmodern sprack? Tog det lång tid för dig att återhämtas? Är tacksam om du orkar dela med dig
Det finns en risk att spricka men risken är rätt lik den efter ett snitt, därav behövs det övervakning under förlossningen. Man kan också få en uterusruptur i samband med en vaginal förlossning utan föregående snitt.
Hej.
Självklart delar jag med mig.
Och självklart finns det alltid risker med en förlossning och det är alltid mamman som i slutändan beslutar sig för vilka risker hon är berädd att ta.
Mitt beslut att ta chansen var dels bottnad i en revachkänsla mot min förlossningsskräck. Jag hade sakta förlikat mig med tanken att föda vaginat och visste att det var min sista chans, efter 3 snitt är det uteslutet samt att vi inte skulle h fler barn. Dessutom ville jag föda och sen åka hem till resten av familjen efter 6 timmar. Så som jag läst att många gör.
Jag hatar att vara kvar på sjukhuset och blir man snittad så är man ju kvar ett tag iaf.
Så för att svara på alla frågor. Ja, allt gick väl med mig och barnet. Det var först när barnet kommit ut som blödningen upptäcktes, då jag fick så grymt ont i magen. Jag kunde först inte ha bebisen på magen medan de sydde ihop mig och tillslut klarade jag inte ens av att de nuddade mig eller ens sängen. All rörelse gav upphov till en sjuk smärta. 1000 gånger värre än förlossningssmärtan.
Jag fick absolut inget värkstimulerande. Skulle det behövas för att föda så skulle det bli snitt istället. Det var de väldigt noga med. Jag fick en barnmorska som var väl erfaren vid förlossningar eftersom jag räknades som en riskförlossning. Jag fick heller inte eda just pga att det är farligt att inte känna av smärtan om livmodern spricker.Däremot fick jag bäckenbottenbedövning vilket jag önskat.
Förlossningen gick väldigt snabbt och jag kan inte avgöra om det var själva sprickandet som gjorde ont eller om det bara var intensiv öppning. Men på slutet hade jag ont helatiden vilket är ett varningstecken. Men jag var så inne i förlossningen då och det var så nära så det var inget som jag kunde förmedla och inget som bm reagerade på heller.
Förlossningen startade i v 41+6. Hade den inte startat av sig själv hade jag snittats 2 dagar senare.
Man får absolut inte bli igångsattt.
Efter förlossningen då jag fick så sjukt ont var det grymt jobbigt. Innan de väl fattat vad som hände, så hade jag ju så där ont och det tillkallades läkare efter läkare som förbryllat undrade vad som var fel på mig. Innan de kom på att livmodern kunde ha spruckigt ochatt det var vätska i buken som gjorde så ont. Förmodligen var det inte alls så lång tid som jag har i minne, men öven 5 minuter i det smärttillståndet känns som en livstid. Jag fick iaf morfin i stora mängder för att de skulle kunna göra ul på mig. Då konstaterades två vätskeansamlingar i buken. Då blev det liv i luckan. Jag skickades på kontraströntgen för att se varifrån blödninge kom och om det fortfarande blödde. Gjorde det det så skulle jag få opereras i alla fall. Jag tiggde och bad om att slippa sövas och opereras. Det var ju det jag ville slippa ju.
I ett dygn var det bara smärta och undersökningar. JAg kunde inte ens hålla mitt barn och än mindre amma henne pga smärtan, inte ens när jag var som mest smärtstillad av högsta tillåtna dosen morfin.
Sen vände det sakta. Jag behövde mindre smärtstillande, men fortfarande morfinsprutor. Efter 4 dagar åkte jag hem. Starka smärtstillande tabletter hade jag med mig. Hade det jätte jobbigt hemma med smärtan. 4 veckor tog det för mig innan jag kände mig någotsånär återställd igen. Betydligt längre tid än efter snitten då det tagit från 3 dagar till en vecka att återhämta sig.
Följdsjukdom blev en kraftig livmoderinflammation som krävde 2 omgångar antibiotika för att ge med sig. Hade jag inte gått på så starka smärtstillanden hade jag förmodligen märkt av det tidigare och därmed inte blivit fullt så infekterad.
Nu har jag blivit förbjuden att föda vaginalt. Jag har heller ingen lust att bryta det förbudet. Tänker inte gå igenom den smärtan igen frivilligt.
Dessutom har jag fått min revach mot förlossningsskräcken och har gjort en vaginal smärtsam förlossning utan att känna skräck och det är jag tacksam för.
Dock ska jag till spcm vid denna grav för de vill ha extra koll på min livmoder under grav ifall det skulle hända något. En sprucken livmoder är ju inte ihopläkt på samma sätt som en sydd livmoder. Den kan vara försvagad.
I övrigt känner jag inte av något av min spruckna livmoder i dagslääget.
Hoppas du blev något klokare.
