Är du rädd för att dö?

Det beror på hur jag dör. Jag menar att somna in låter ju skapligt.. Men gör man verkligen det när man dör?
Tänk att kvävas ihjäl,pinas ihjäl eller liknande..
Det är nog det som skrämmer mig mest. Sen är jag rädd att man ska känna när man bränns tex när man är död eller när maskarna kryper in i en..tänk om så är fallet. Ingen vet ju vad som händer när man dör..
Hemska tanke..vill helst inte tänka på det.

Nej det ska bli spännande och se om jag blir ett spöke, kommer till helvetet eller kanske rentav paradiset.

Nej jag är inte det minsta rädd för att dö. Dock är jag rädd om det skulle göra ont... men jag har inga barn heller. Blir kanske värre då. Men själva döden är jag inte alls rädd för, nej.

Jag är rädd för att dö nu pga att jag har barn. Men när jag tänker efter är det nog mer separationsångest än dödsångest. Så nej, jag är inte rädd för att dö jag är rädd för separationen döden inebär.

Nej, jag är inte rädd för döden i sig. Men jag kan känna obehag i vad som föregår den, tex olycka eller med största sannolikhet någon svår sjukdom.

Absolut inte r'ädd för att dö då jag varit nära 2 gånger o vet att jag troligtvis kommer dö innan jag blir gammal.

Ja, lite rädd är jag allt. Jag var inte det innan jag fick barn men nu kan jag ibland föreställa mig olika scenarion där jag dör och då blir jag rädd för jag vill ju leva och se min dotter växa upp.
Sen såg jag filmen 2012 igår och sen dess har jag haft lite dödsångest.

Rädd är jag nog kanske innerst inne, även om jag varit på andra sidan och gästspelat tre gånger i mitt liv.
Paniken däremot, när man tror att man håller på att dö är bra mkt värre än själva döden.
Dödsögonblicket, när alla funktioner avtar och man går vidare är något förlösande och då försvinner smärta och man befinner sig som i ett rus. Ett rus av lugn och ro.
Man ser inte en tunnel med ljus utan snarare bara ljus. Vitt och åter vitt.

Har man turen, kan man se sig själv ovanifrån och det är just i det ögonblicket man vet om man går vidare eller stannar kvar.
Där kan man lätt segla in i den lugna atmosfären i det vita, men oftast tas man tillbaka till nuet.

Inna jag hade upplevt dessa "övergångar" var jag dödsrädd s.a.s, men lärde mig istället att vara livrädd. Det är klart mycket mer logiskt också.

Nej jag är inte rädd för att dö.
Det jag tycker är skrämmande är väl i så fall det som föregår själva döendet.
Sjukdom, smärta och lidande t.ex

Ja, så mycket att det tar över mitt liv under vissa perioder.