Är du rädd för att dö?

Jag är nog mera rädd för att bli helförlamad eller så.
Att få ett liv som jag inte vill leva.

Rädd för att bli så pass skadad att jag inte själv skulle kunna avsluta mitt liv om jag skulle vilja.

Nej jag är inte rädd för att dö och jag är egentligen inte så rädd för att vara svårt sjuk heller även om jag förstås inte vill vara det. Däremot så vill jag inte skiljas från mina älskade barn, min familj eller mina vänner. Den tanken är outhärdlig.

Nej. Visst skräms jag av tanken på att lämna min familj utan maka och mor, men jag måste koncentrera mig för att kunna tänka på det, och förfasa mig över det. Så eftersom det inte är något jag tänker på till vardags (=jag går inte omkring och är rädd) så svarade jag nej.

Nej, jag är inte rädd för att dö, men ibland slås man av tanken att det skulle hända mig något och då blir jag väldigt ledsen för mina barns skull. Vill inte att de ska få uppleva att jag dör i tidig ålder.

Ja och tyvärr så mycket så det begränas mitt levande.

Nej inte direkt för själva döden. Däremot för att bli gammal o sjuk el typ få cancer o lida. Sen VILL jag ju inte dö. Vill se mina barn växa upp etc. Med rädd, nej det är jag nog itne.

ja, dock har jag ingen dödsångest sådär..men tänker jag på döden blir jag rädd.
Har ju absolut ingen aning vad det är..o vill inte lämna världen, älskar livet så mycket.

Ja, jag är rädd för att dö nu för att då blir min son moderslös och min man änkling. Det klarar de ju, men tror inte att de skulle gilla det. 

Röstar inte.

Jag kan känna en enorm dödslängtan då jag romantiserar döden, fem minuter senare är jag extremt rädd för att dö.

Väldigt intressanta svar från alla. Så många kloka ord & tankar ifrån er :) Själv var jag livrädd för att dö flera år och bara blotta tanken på att min familj, vänner m.m. ska dö har varit och  kan vara fortfarande väldigt skrämmande. Ibland kan jag få den där känslan när man åker buss att alla som sitter därinne kommer dö någon dag. Men då tänker jag samtidigt att alla som dör kommer hamna på samma fest på en härlig, varm och solig ö med mycket god mat, dryck och härliga efterätter. Då känns det lite roligare att tänka på döden :)

Mja, rädd för döendet är jag, inte döden. När jag väl är död är jag död och är förmodligen inte det minsta medveten om det.

Nej men vägen dit dvs HUR ska jag dö? Ligga och lida helvetets kval eller dö i sömnen?

Definitivt. Tankar på döden och vad som händer sedan osv kan lätt bita sig fast i mitt huvud, vilket i 99% slutar med en panikattack. Försökte söka hjälp hos psykolog i somras men fastnade redan vid första instans - läkaren som skulle (hoppades jag) skriva en remiss till psykolog åt mig. Han var fan inte klok och ärligt talat så skulle han nog kunna bli av med sin legitimation (eller i alla fall bli starkt ifrågasatt) om jag rapporterade om allt han sa till mig vid det mötet. Efteråt var jag så snurrig och avskräckt från den där vårdcentralen så jag tog inte tag i det igen. Nu har jag dessutom haft en bra period i ett halvår ungefär, då jag inte tänkt på sånt där så ofta.