När våra delade rum hade de ljusblå målade väggar. Vi adopterade ettan och behövde därför sittmöbler i barnstorlek redan från början (visste att vi skulle få en ett- eller två-åring). Vi köpte trärena barnmöbler från Ikea och målade dem i vitt med detaljer i rött, gult och grönt. På väggarna satte vi upp några hyllor i en blålila nyans som passade till väggfärgen. Så kompletterade vi med en tavla med Nalle Puh och en barngardin med gult som dominerande färg. Detta var dock inte en medveten komromiss mellan "pojkigt" och "flickigt", utan det valde vi redan innan vi ens visste kön på första barnet. Varken den dotter vi fick först eller den son som kom ett par år senare klagade på färgvalet.
Nu har vi flyttat och dottern valde själv att ha en rosa fondvägg i sitt rum, som annars är gult. Sonen har vita väggar och möbler som mest går i rött och vitt. Vi har köpt Wallies (som vi inte hunnit sätta upp ännu) och där valde båda barnen rätt könsstereotypt; Blommor och älvor för dottern och tåg och bilar för sonen. Dock tycker jag att det är lika larvigt att tvinga på dottern tåg och sonen älvor som det är att måla hela rummet rosa till en flickbaby.
Så länge barnen är små tycker jag att man använda färger man själv gillar, gärna glada färger och åtminstone detaljer i starka nyanser. Sedan kan man väl låta barnen själva välja, oavsett om de då väljer efter kön eller något annat. Jag hade själv ett extremt rosa rum från ca 12 års ålder, men jag blev ingen liten vän och tyst mus för det. Det gick alldeles utmärkt att sitta vid ett rosa skrivbord och göra gymnasieläxor i ritteknik eller förbereda inlägg i politiska debatter mot etablerade manliga politiker i 60-årsåldern.
