Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, har gått och skjutit på det här ett tag men nu måste jag få ur mig det. Jag tror själv på spöken, men samtidigt tror jag att nära 99,9% av alla spökerier har en naturlig förklaring trots allt. Har varit med om lite konstiga saker men inget som jag skulle kalla direkt övernaturligt, inte förrän nu....
Varken jag eller min sambo (flickans pappa) förstår vad det här handlar om.
De tre första åren av min dotters liv var ganska normala. Hon var snabb i utvecklingen och lite för smart för BVC:s tester, men frisk och glad. Vi märkte inte av att hon var det man närmast skulle kalla synsk, även om jag tycker ordet låter lite krystat.
När hon var fyra så började hon skaffa låtsaskompisar. Helt normalt tyckte vi och brydde oss inte speciellt mycket. Med tiden blev låtsaskompisarna rätt många (7-8 st) och vi började säga åt henne att det räckte att hon pratade med sina kompisar när hon var ensam, hon behövde inte göra det på dagis osv. Då kollade hon allvarligt på mig och sa "Mamma, dom är ledsna. Dom behöver mig." Jag sa att det var ju tråkigt, men det räckte säkert med att hon tröstade dom litegrann då och då. Då sa hon "Men mamma, dom är inte som vi. Dom är ledsna och måste bo hos mig jämt." Det hade inte varit en sån konstig sak om det inte vore för att min dotter var så allvarlig och uppriktigt bekymrad när hon sa det, som om det var riktigt betungande att ta hand om de här låtsaskompisarna. Jag berättade allt för min sambo men vi beslutade oss för att avvakta och inte tjata något mer om låtsaskompisarna.
Efter några månader hade det blivit lite lugnare tyckte jag, så jag frågade min dotter hur det var med låtsaskompisarna. Hon började storgråta och sa att de skrämde henne, att hon inte ville leka med dem något mer. Hon var riktigt rädd! Hon sa att hon inte "kunde komma undan" och att de letade efter henne, på dagis också. Jag blev rädd själv och vi bestämde oss för att ta henne till BUP. Inte för att vi misstänkte något fel, men för att hon måste få prata om det här och för att kolla att hon inte har svåra tvångstankar, något som går i släkten på min sida (dock inte jag själv).
BUP gav inte så mycket men vår dotter blev gladare i alla fall. För ett år sedan var vi hos min pappa på besök. Han släktforskar och visade min dotter bilder på hur hans hus (som är fr 1700talet) hade sett ut för länge sedan. "Vem är pojken?" undrar vår dotter plötsligt. Vi alla frågar henne vad hon menar för det finns ingen pojke på bilderna. "Han är arg" säger hon sedan. "Och nu har han drunknat". Hon går ut och sätter sig i solen och vill inte komma in igen, vi bara står och gapar. Fattar ingenting! Några dagar senare ringde min pappa och berättade att han hade läst på i kyrkoböckerna om en sjuårig pojke som fastnat i ett kvarnhjul och följt med ner i strömmen, på hans gård... Jag bara ryser.
Vidare händer det att min dotter vet att vi ska få besök, trots att det är ett oväntat besök. Hon säger "Nu kommer dom snart" och leker vidare, fem minuter senare knackar det mycket riktigt på. När det ringer säger hon "det är X" och hon har aldrig haft fel. Hon verkar själv inte rädd eller bekymrad över detta.
Min sambo blev sexuellt utnyttjad som barn, något vi inte berättat för våra barn. Ingen annan i släkten har berättat det för henne heller. Ändå sa hon till min sambo en gång att "du behöver inte vara rädd pappa, Loken är inte med dig." Vi frågade vem Loken var och hon sa att "pappa blev ledsen när Loken gjorde en sak". Sambons förgripare hette Lokenfeldt i efternamn.....
Vidare vet hon var saker ligger hemma utan att hon borde veta det (typ braständare och andra vuxensaker). I och för sig är hon både ordentlig och har gott minne, men hon kan inte minnas SÅ mycket saker.
På dagis hände det en olycklig incident för ett tag sedan. Alla barnen stod och tvättade händerna i tvättrummet när min dotter pekar in i spegeln ovanför handfatet och säger högt "Agnes tycker det är bra att vi tvättar oss". En fröken undrar vem Agnes är (finns ingen som heter så) och min dotter säger "Hon tittar på oss i spegeln" varpå hon böjer sig fram och tittar rakt in i spegeln, där Agnes ögon tydligen sitter. De andra barnen blir rädda och ser såklart ingenting. Fröknarna blir arga på min dotter som hittar på och själv reagerade jag, dumt nog, likadant när hon kom hem. Idag är jag inte lika säker... Min dotter har såklart fantasi, men ljuger gör hon inte. Hon är väldigt noga med rätt och fel.
När vårt andra barn föddes, hennes lillebror, grät hon och sa att han var sjuk, att vi måste "titta i hans mage". Hon visste innan alla andra att han hade missbildad matstrupe....
Det där med låtsaskompisarna finns kvar, men nu kallar hon dom inte låtsaskompisar längre utan "herrarna". Blir lite rädd. Har frågat vad herrarna är för något men hon säger att "de lever inte mer".
Hon kan ibland, särskilt när vi tittar på teve, se upp och sakta snegla över sin egen axel och sedan titta tillbaka igen. När vi frågar vad hon gör säger hon att "den och den är här." Vart då, undrar vi. "i mig ibland och i dig ibland," säger hon då och sedan undviker hon frågan.
Hon är glad och skrattar, sjunger och hoppar men helt plötsligt blir hon allvarlig och stilla. "Mamma? Vet du att nu dog det en". Vilken då undrar jag. Oftast svarar hon inte på det, men ibland beskriver hon avlägsna bekanta jag haft i min ungdom som nu dött. Och visst har de gjort det!
Imorse var det droppen för oss alla här hemma. Min dotter står och brer en macka till frukost när kylskåpsdörren åker upp utan att någon öppnar den. Den glappar inte så det är märkligt alltihopa. Min dotter tittar dit och ser jättearg ut. Plötsligt skriker hon högt att "SLUTA!!!!!" Min man blir rädd och rusar fram till henne och frågar vad det är, men min dotter är som i en annan värld i kanske en halv minut. Sedan skakar hon till, tittar på min man som ett frågetecken, ler sedan stort och säger stolt"vet du pappa, nu fick de allt!"
Hon ogillar kyrkogårdar eftersom "de vill prata med mig hela tiden, jag blir trött i öronen". Vilka som vill prata svarar hon inte på, säger ibland att det är "pratarna i huvudet".
Ska tillägga att vi kört på alla taktiker här hemma, nästan korsförhört henne om "påhitten" samt bara ignorerat dem under lång tid, men min dotter fortsätter hålla på med detta.
Jag blir både orolig och glad över att min dotter är såhär. Ska vi söka hjälp? Vilken isåfall? Jag är så rädd för att hon ska bära en tung börda, att hon inte slappnar av när "pratarna" kommer igång.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-04-24 09:45
Tack alla ni som gett svar. Skriver här istället för att svara i tråden... Vi har nu fått en ny tid på BUP med dottern, hos en psykoterapeut som ska försöka hjälpa henne att handskas med spökena (eller vad man ska kalla dem) och om inte det hjälper så tänker vi gå vidare och söka healing i någon form. Hör av mig igen och berättar hur det går!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-05-09 12:32
Vi har nu varit på besök på BUP i tisdags och som väntat så gick det väl sådär :/ Vår dotter var väldigt avig och ville inte samarbeta, varför psykologen tog det som trots! Grejen är att vår dotter är ALDRIG trotsig, jag tror hon på något sätt kände på sig vad det hela handlade om. Vi hade berättat för henne att vi skulle träffa en psykolog som skulle prata lite med "herrarna" och det gick hon med på, men sedan satte hon sig på tvären i alla fall, vet inte varför :/. I alla fall så tyckte psykologen att vi skulle antingen medicinera (!) med sömnmedel eller att vår dotter skulle få gå i gruppterapi med livliga barn. Vet inte vilket som är värst! Jag vägrar helt enkelt att medicinera min dotter, det är ju inte där "felet" sitter! Hon sover bra om nätterna när hon inte har mardrömmar, och det måste finnas ett bättre sätt än medicinering. Att gå i gruppterapi funkar ju absolut inte, klart man ska ge det en chans men min dotter är ju inte livligare än andra barn. Min man tycker att vi ska ge terapin en chans, jag vill inte. Dottern vill ingenting, är rädd att hon tappat lite förtroende för oss för hon talar inte längre om för oss vad herrarna säger. :(
Hur fasen går vi vidare nu? Vi har fått en återbesökstid på BUP.
