Din roll i generationskedjan

Jag har alldeles för ofta djupa funderingar, t ex som ditt exempel här ovan. Jag önskar verkligen att jag inte hade det, för i mitt fall är det inte direkt positivt. Vissa saker är visserligen häftiga att fundera över, andra ger en hel del ångest. Jag brukar försöka avleda tankarna, men det är inte alltid det lättaste.

Ja, jag tänker mycket på det.
Jag har ända sedan jag var liten fascinerats över det som kommit före mig. En orsak till det var att vi levde så nära historien, vi hade stuga på släkthemmanet som min mor, morfar, morfarsfar växte upp i - en miljö där gamla gårdsnamn och timringar levde kvar. I gymnasiet släktforskade jag. Och nu bor jag i min mans farfars farfars gamla hus som jag och min man i möjligaste mån försöker bevara och restaurera försiktigt. Jag tycker att jag lever med och förvaltar det förflutna varje dag. Vad som kommer efter funderar jag inte fullt lika mycket på, men som jag ser det, lär man sig så mycket av historien att det liksom ger sig själv. Funderar man på sig själv och vilken roll man har i relation till det förflutna ger det per automatik vad man förvaltar och för vidare till nästa generation.

Det var ett väldigt trösterikt svar. Sen är det ju givetvis väldigt olika hur man ser på detta med familjearvet, beroende på om man är nöjd med sin bakgrund eller om man ser den som något man helst vill ta avstånd från.

Ja, jag funderar ofta på det - ännu mer sen jag fick ett barn som inte är biologiskt mitt. Hur mycket av familjehistorien och rötterna sitter i generna, och hur mycket sitter i erfarenheter, minnen och upplevelser?

Det händer, men inte ofta. Min morfar har släktforskat åt mig både på min mammas och pappas sida och har gått tillbaka så långt det "går", 1600-talet nån gång tror jag det längsta ledet går till. Så när vi pratar om det brukar jag fundera på föregående generationer, men inte annars.

Släktforskning ger nog mest om man gör den själv. Tycker jag i alla fall. Jag tror inte att jag hade brytt mig så mycket om att gå igenom det någon annan redan hade gjort, jämfört med när jag själv fått leta reda på pusselbit efter pusselbit. Suck. Ännu en hobby att ta upp när barnen har flugit ur boet.

Det stämmer nog, men när morfar berättar om vad han hittat så blir allt så levande ändå!

Jag tänker på det ibland när det kommer på tal. Jag vill inte ha barn och kommer därmed inte att föra någonting vidare. När det gäller min familj är det inte något negativt, det är en cirkel som sluts och den behöver slutas.

Jag tänker på det oftare nu när jag har barn. funderar ibland på hur han kommer att beskriva mig och det jag gjorde för sina barn och barnbarn...
Min farmor och farfar har släktforskat ganska mycket om man får ju liksom en bild av de olika släktningarna de har hittat. Jag funderar ibland på vad mina släktingar i framtiden kommer att ha för bild av mig... om de ens kommer att ha en bild?

Kan inte påstå att det ger mig prestationsångest, men jag vill ju lämna ett så positivt intryck som möjligt och det sporrar mig att göra bra saker.