Hej, jag har ätit enligt LCHF i två veckor nu. Helt otroligt att det gått två veckor för det har verkligen inte varit en pina som alla gamla usla dieter (läs VV) man försökt med. Om jag får äta fett så har jag mycket lättare att hålla mig ifrån sockret men att hålla sig från både socker OCH fett, ojoj, då är jag dömd att misslyckas!
Hur som helst, anledningen till att jag började med LCHF är att jag lider av återkommande svamp, har ständigt uppblåst mage och jag är sockerberoende på dagarna. Jag har egentligen bara ett par kilos övervikt som jag förhoppningsvis kan bli av med på köpet.
Jag har redan märkt att min mage mår så mycket bättre! Jag som trott att jag varit laktosintolerant, men nu äter jag mejeriprodukter som aldrig förr, magen är lugn och platt, skönt! Svampen hoppas jag också har gjort sitt sista besök men det vet jag inte än. Jag klarar också av att motstå frestelser, har precis tackat nej till tårta på jobbet. Jag satt utan problem och tittade på de andra medan de åt, frid!
Nu till mitt dilemma, min partner verkar avsky detta. Han har inte sagt något men vi som vanligtvis aldrig bråkar har plötsligt börjat argumentera så fort det är matdags. Han är väldigt vältränad, han är extremt sockerberoende (äter godis/kakor/sylt/massor frukt varje dag) och han går på den gamla idén om att fett är fel. Jag smyger med mitt smör och min grädde för att inte provocera honom, jag pratar väldigt lite om min kost och hur bra jag känner mig men när han föreslår baguett till lunch så måste jag säga nej och då blir "jag med min diet" jobbig. Han säger att han skulle föredra om jag tränade mera istället, jag tränar ca 4ggr per vecka...
Vad ska jag göra, jag blir verkligen ledsen över att han inte kan stötta mig när detta är något som jag verkligen vill göra och som får mig att må bra. Är det någon annan som stött på liknande störning från den närmaste omgivningen?
/S
