Min sambo och jag vill försöka få barn i höst. Men jag har slutat med ppiller sedan januari. (självklart vet han om det)
Vi har valt att inte skydda oss och att "dra" ut vid samlag. Men jag är medveten om att det kan komma lite ändå.
Jag tror jag kan vara gravid. I morse när jag vaknade med huvudet på kudden, kändes det som om jag vore bakis. Något du någon känner igen?
Jag ska vänta med test för att jag testat mig så många gånger och fått - att jag inte vill se det igen. vill vara säker när jag testar mig.
Nu till det värsta. Jag och min sambo är mogna för att skaffa barn. Men min sambo är sinnesjukt rädd. Som jag sa har vi satt ett datum i höst då bebisverkstaden skulle börja. Och min sambo tror att han kommer vara mindre rädd DÅ. Vilket jag inte tror spelar någon roll nu. Vad ska jag då göra? Min sambo, han säger att om jag är gravid NU så är det -nog- abort som gäller (vilket jag egentligen är emot). Men om det är efter sommaren så är det okey ? Jag föööörstår inte hur man kan vilja göra abort bara några månader innan man har ett datum på bebisverkstad (om jag nu ÄR gravid) Blir så förvirrad =/
Någon som kan förklara hur han tänker, varit med om liknande eller kan berätta hur ni mådde de första 2-4 veckorna i er graviditet?
