Ser du ner på ensamstående? Eller tycker att det är misslyckade??

Vad är det som blir lättare om man är ensamstående? Och utgå nu ifrån att alternativet är att man lever i ett _sunt_ förhållande med god kommunikation, och där båda parter gör sin del av jobbet. Om man inte gör det förstår jag att det är lättare att vara ensamstående, definitivt.

Att din inställning suger. En eloge till dig för att du pallar med att vara sambo,jag vet inte hur jag skulle palla med att vara det.Jag är imponerad över att ni par faktiskt klarar er så bra som de flesta faktiskt gör. En eloge till dig och alla andra som lever tillsammans med en partner varje dag, ni är starka.

Rent praktiskt är det ju såklart enklare att vara två. Men känslomässigt nja.

Intressant. Jag håller nog inte riktigt med (för min del, men jag är ju iofs både singel och barnlös ), men då förstår jag bättre hur du menar iaf.

Man slipper anpassa sig efter någon annan, man kan helt och hållet bestämma själv när man vill umgås med någon annan, man kan dejta vem man vill, man slipper vardagsbråk med en partner, jag kab fortsätta hur länge som helst.
Vad är det som är så mycket bättre med att leva med en partner?
Och de flesta förhållanden är långt ifrån jämställda, men de som lever i ett sånt förhållande kan jag absolut förstå hur de är lyckliga.

Otroligt många är ojämställda och det är därför jag inte förstår hur man kan tro att ett sådant partnerskap på något enda sätt skulle kunna vara bättre än att vara ensamstående. Jag begriper det verkligen inte, det finns ingen logik i att så många ser det som bättre att ingå i dysfunktionella förhållanden, som om att ett förhållande i sig per automatik skulle vara bättre än att vara själv. Själv är inte synonymt med ensam, men oerhört många är ensamma i förhållanden.

Gah. Ej heller kan jag ge tillbaka med "jag är imponerad av er som lever i samboskap, en eloooge till er" för jag känner bara "jag tycker ni är dumma i huvudet som kan inbilla er att det ni har skulle vara bättre, vad fan har ni för kriterier egentligen?".

Nä, visst är det många som lever i ruttna förhållanden. Själv har jag faktiskt aldrig när jag varit i ett förhållande känt det som att jag behövt anpassa mig efter nån annan, eller inte bestämt själv när jag velat umgås, etc etc, så jag förstår inte riktigt såna argument. Det jag ser som bättre med att leva med en partner är kärleken och gemenskapen. Jag må vara klyschig, men jag tycker om att känna mig som en del av ett "vi".

Nä, det är klart att det finns bra förhållanden med.
Men jag förstår inte dina argument heller. Jag har både kärlek och gemenskap i överflöd i mitt liv. Och jag och min dotter är absolut ett vi.

Ja men ursäkta mig för att jag är positiv och inte klankar ner på er då. Jösses, här tror man att man säger några vänliga ord men så får man bara skit tillbaka. Jag menade verkligen inte att trampa någon på tårna, och inte heller menade jag att alla ensamstående har det svårt. Ni klarar er säkert lika bra som alla andra (men personligen skulle jag tycka att det var tufft utan min sambo). Men jag ska genast ta min dåliga "inställning" och avvika från tråden. Tack för mig.

Ja, jag har ju som sagt inga barn så jag har ingen aning om hur det "vi"-et känns. Personligen har jag aldrig upplevt den sortens kärlek och gemenskap jag pratar om utanför ett förhållande (och nej, därmed säger jag inte att det inte går, men jag tror nog inte att det går för MIG).