Ser du ner på ensamstående? Eller tycker att det är misslyckade??

Men vad hade du förväntat dig? Att vi skulle vara tacksamma för att du tycker att vi har det sämre än du bara för att du har ett förhållande? Det gör mig ännu mer irriterad, först klappar folk en på huvudet och tycker synd om en, sen ska man dessutom vara tacksam för att ni gör det.

Blev du själv tacksam och glad när jag tyckte att alla som lever i par är jättestarka för att de pallar med sitt liv varje dag?

Vad tråkigt. Jag hade tyckt det var tråkigt att inte känna sig älskad och en del av en gemenskap bara för att man inte har ett förhållande. Jag tror att det ofta leder till att man har för låga krav på en partner vilket leder till alla halvtaskiga förhållanden som folk lever i.
Trivs man med att vara ensam har man ju jättehöga krav, då måste ju en partner göra ens liv ännu bättre för att man ska satsa på denne. Höga krav is the shit.

Jag svarade bara på ts fråga, men det kanske jag skulle ha skrivit lite tydligare. Jag hade inte förväntat mig något, jag tycker att ensamstående är starka och att dom gör det bra som klarar allt själva. Men man ska tydligen vara försiktig med sina åsiket oavsätt om man vill väl eller ej. Minns nu varför jag lämnade familjelivs forum.

Men alltså det är ju skitfarligt att leva i ett förhållande och känna att det är enda anledningen att man klarar sig typ.

Men blev du glad och tacksam när du läste min eloge till dig i inlägg 192?

Nej det gör jag inte


Fast det KAN ju bero på att jag är ensamstående själv förstås

Men jag trivs hyfsat bra med att vara ensam, det var väl inte det jag pratade om? Och bara för att jag vill känna mig älskad, och älska, och som en del av en gemenskap leder det INTE till att jag har låga krav, för det har jag definitivt inte. Jag vet inte om vi pratar om skilda saker nu, jag pratar om _en viss_ känsla av att vara älskad och att vara i en gemenskap som jag inte får någon annanstans. Precis som din kärlek till dina barn och dina vänner säkert skiljer sig åt, eller?

Men jag menade inte du har låga krav, bara att det är en stor risk att man får det när man inte trivs med att vara singel.
Fast jag kan känna den där känslan i många olika samanhang, inte bara i ett parförhållande, så jag kan inte riktigt sätta mig in i det du beskriver.

Fast väldigt många söker ju efter den "gemenskapen" på ett sätt som gör att de nöjer sig med alldeles för lite bara för att få vara med om "tvåsamheten", och de låga krav som många har gör att tex jag inte förstår hur de kan tro att det de har skulle vara bättre än att stå på egna ben.

Jo, visst är det så i många fall, att folk nöjer sig med för lite. Det blir ju rätt uppenbart när man läser en del trådar i känsliga rummet...

Jag ser inte ner på dem. Däremot kan jag tycka synd om dem om de har det tufft och kanske försöka hjälpa dem. Likaså om man märker att de är ofrivilligt ensamstående.

Jag förstår mig inte på er som säger att ni ser ner på ensamstående.
En relation på flera år kan också spricka.
Kan man inte reparera en dålig relation så ska man nog fundera på att separera eftersom inget barn mår bra av att bo ihop med två föräldrar som inte fungerar ihop.

Men de jag tänker på mest är alla dem som har blivit ensamstående på grund av dödsfall. Kan man se ner på dem? Tror ni dem har valt det själva?

Om man säger att man ser ner på alla ensamstående så borde man nog tänka om och tänka på att ALLA kan bli ensamstående, utan att ha en möjlighet att hindra det.

Tänk på hur jobbigt vissa människor har det istället!

Och de här med att man inte borde få barn som ung, ja, blir ett ungt par med barn, oplanerat, och dem tror på varandra, ja varför ska dem då ta bort de?

Fördomar..ush!