Ser du ner på ensamstående? Eller tycker att det är misslyckade??

Nej! Ofta visar det att man varit stark nog att ta beslutet att gå skilda vägar. Det är inte lätt att gå från att vara en hel familj till att ha delad vårdnad eller leva själv med barnet/-en. Det är mkt som ska klaffa; som boende, ekonomi, dagishämtning, jobbtider, få tid över till sig själv osv.

Nä, jag tycker det tyder på en viss styrka, liksom det även förstås kan innebära styrka att ta beslutet att fortsätta tillsammans, det kan ju också vara svårt.

Vad har folk sagt förresten?
Det är så lätt att klanka ner på andra om man inte är nöjd med sitt eget liv och själv känner sig värdelös. Kan man få nån annan att känna lite av det man själv känner så blir livet lite lättare, tyvärr.

Hör man någonsin nöjda, harmoniska människor klaga på andra ... nej, just det. Så det är bara att se ner tillbaka på dem som yttrar sig på det sättet - eller ännu värre, tycka synd om dem.

Nej verkligen inte. Snarare tvärtom. Hur fan orkar man??

Därför känns det ofta som att de som måste hävda att ensamstående skulle vara ett misslyckande är de som har behov av att något annat är sämre än deras egna taskiga situation. Självhävdelse.

Nej, men man får ju hoppas att intentionen var att båda föräldrarna skulle vara del av barnens liv!

Om man inte vill vara två om att vara föräldrar till sitt barn undrar ju jag i mitt stilla sinne varför man prioriterar sin vilja att ha barn över barnets rätt till båda sina föräldrar.

eller tvärt om? folk måste vråla "så där gör du bara för att du mår så dåligt själv" av samma anledning, att de vill tro att nån annan mår sämre än vad de själva gör.
jag kan se ensamt föräldraskap som ett misslyckande, därmed inte sagt att jag ser ner på det eller att jag har en dålig relation själv.
allt handlar inte om att trycka ner andra.

Måste det ena utesluta det andra? Och fortfarande är det ju bättre att inte leva tillsammans som par om man inte är kompatibla på det sättet, än att hålla ihop en fasad för "barnens skull".

Absolut inte. För mig spelar det ingen roll om man har en kärnfamilj som en del så fint uttrycker det eller om man är ensamstående. Tvärtom så beundrar jag ensamstående föräldrar som fixar vardagen med sån bravur!

Nej jag ser inte ner på ensamstående, men jag ser ett kraschat äktenskap som ett misslyckande.

För att vara lite OPK, jo, det gör jag ibland. Men det beror ju på anledningen till att de är ensamstående och hur de hanterar det. Ex gamla kompisar som skaffade barn unga för att de ville bli vuxna snabbt, köpte hus, förlovade sig etc och sedan tog det slut innan barnet ens hunnit fylla 1. De mammorna/papporna ser jag ner på, då jag personligen inte tycker att man ska skaffa barn så pass lättvindigt. När de sen försörjer barnen/barnet genom soc eller liknande, utan att visa minsta vilja att förändra situationen, stiger de verkligen inte i graderna...
Sen finns det ju ensamstående som valt att gå isär efter många år tillsammans, för att det verkligen inte funkade och livet blev bättre isär för alla inblandade. De personerna ser jag inte ner på. Givetvis inte heller de som blivit ensamstående pga dödsfall eller att de blivit övergivna av den andra partnern.
Så, jag ser ner på vissa typer av ensamstående. Men misslyckade, det vet jag inte om jag skulle kalla dem, de har ju ändå lyckats skapa ett barn och tagit sitt liv framåt. Det handlar mer om att de gjort val som jag själv inte tycker är så bra.

många gör inte det.
många har olyckliga barn.