" Gallopera iväg då, eldhovade fålar.
Mot Febus stall! Om Phaëton körde spannet
Skulle han piska iväg er mot väster
Och då var nattens mörker redan här.
Dra för ditt sängomhänge natt för kärlek.
Slut alla snikna ögon så att Romeo
Kan komma i min famn i skydd för skvallret.
Skönheten leder säkert två som älskar
I deras riter; och om kärleken är blind
Så trivs den bäst med natt. Kom stränga natt,
Svartklädda, allvarsamma lärarinna,
Och lär mig att vinna genom att förlora
I spelet om min oskuld, min och hans.
Min rodnad fladdrar som en otämjd falk;
Dra huvan över den tills ängslan vågar
Se kärleks gärningar som ärbarhet.
Kom natt. Kom Romeo. Kom, du nattens dag;
För du ska ligga här på nattens vingar
Och skimra vitare än nysnö på en korprygg.
Kom, ljuva natt, svartögda kärleksnatt.
Ge mig min Romeo. Och när jag dör,
Ta honom och skär ut honom i små stjärnor
Så gör han himlens ansikte så fint
Så alla blir förälskade i natten
Och glömmer bort att dyrka solens glans.
O jag har köpt en bostad åt min kärlek
Men inte tillträtt den; jag själv är såld
Men ännu inte tagen i besittning.
Vad den här dagen är lång.
Den är så lång som natten före festen
Är för ett barn som har fått nya kläder
Och inte får ta på dem"
-William Shakespeare, monolog ur Romeo och Juliet
