Killar vågar inte?

Precis som Koffie ovan köper jag inte helt ditt resonemang. Men låt oss för enkelhets skull anta att det är som du säger. Vad är det du vill lyfta med din trådstart? Är det ett problem som du tycker att vi kan lösa, och i så fall, exakt vad är problemet och vad skulle kunna vara en möjlig lösning? 

Problemet är att vi nonchalerar människor och grupper som inte gnäller. Eller framförallt att vi lyssnar för mycket till de som gnäller.

Det där kan jag skriva upp på. Om man gör som man ska i samhället så får man inget gratis, ingen tackar en för någonting.

Medans jag har personer som skrytit över hur de har klagat på bilförsäljare, reparatörer m.m. m.m. och alltid gnäller och kräver de får minnsan en massa extra på sitt bilköp, en massa extra här o där, särbehandlas osv.

Men jag som sköter mig som man ska, som inte är till problem jag får inte ett skit för det.

Det där kan jag skriva upp på. Om man gör som man ska i samhället så får man inget gratis, ingen tackar en för någonting.

Medans jag har personer som skrytit över hur de har klagat på bilförsäljare, reparatörer m.m. m.m. och alltid gnäller och kräver de får minnsan en massa extra på sitt bilköp, en massa extra här o där, särbehandlas osv.

Men jag som sköter mig som man ska, som inte är till problem jag får inte ett skit för det.

..och jag kommer just ifrån en diskussion i RL, där man beklagade sig över att det inte gick att påverka nästan någonting i samhället som en grupp av människor med ett missnöje - åtminstone inte om det fanns ett industriellt /kommerciellt vinstintresse med i bilden någonstans. Argumentationen var att man kan gnälla och klaga hur mycket som helst - man får ändå ingen förändring.

Möjligen kan resursstarka grupper få igenom förändringar, men jag tror inte man kan räkna olyckliga tonårstjejer dit. Inte heller deppiga tonårskillar, för den delen - utom där de blir utagerande och ger sig in i vandalisering och kriminalitet. DÅ kan de litet resursstarkare villaägarna/handelsföreningen osv börja kräva politiker på handling mot den gruppen.

 Jag pratar om kommunal och statlig verksamhet.

En person kan med hjälp av en överklagan stoppa ett bygge i City med fem år, i vissa fall helt stoppa det trots att en förkrossande majoritetet i det tysta är för förslaget. Hur rimligt är det?

Problemet är att vi nonchalerar människor och grupper som inte gnäller. Eller framförallt att vi lyssnar för mycket till de som gnäller.

Ja, jag tror att det är mänskligt att utgå ifrån att de som inte protesterar tycker att allt är OK.

Kommer protester ifrån en liten grupp, så kan man som politiker ignorera det - men en stor missnöjd massa gör ju att man inte kan bli omvald, gudsigförbarme..

Är det bra? Är det idealiskt? Nej - men vete fan vad vi ska göra istället precis.

Jag tycker att du låter lite gnällig och missunnsam nu, vad säger du om det?

Dina exempelpersoner är väl snarare att gratulera, för att de har en strategi som fungerar för dem. Förutom att jag inte förstår hur det hör ihop med din trådstart, är det väl självklart att man ska ställa krav på bilförsäljare och reparatörer. Ur ett konsumentperspektiv måste man väl påtala att problemen finns för att kunna lösa problemen? Det gagnar antagligen bilförsäljarna och reparatörerna också, att deras kunder blir nöjda. Hur det hänger ihop med "gnäll" förstår jag inte. 

Nu är jag inte kille, men jag har lidit av depression och ångest under större delen av tonåren och en bra bit in i tjugoårsåldern utan att "få hjälp". Är man inte hjälpsökande så är det svårt för omgivningen att "göra något". Ska man gå efter vad som beskrivs i den här tråden så är jag manlig då eftersom jag är fostrad socialt och biologiskt (i min familj som jag delar mina gener med) i att man visar upp en stark fasad, pratar inte om känslor, visar inte (negativa) känslor etc. Jag har aldrig gråtit inför andra (kunde inte hindra en tår från att slinka ur ögat på min mammas begravning, but that's it), inte min familj eller min man, och jag lät aldrig fasaden brytas ens hos psykologen som jag till sist hamnade hos eftersom jag var tvungen att söka sjukvård för ett av skärsåren.

Man kan ju vara lite bitter om man vill för att man inte blivit "räddad" men faktum är att det är rätt svårt att göra  något som utomstående om man inte blir insläppt. Jag tänker att i mitt fall så skulle skolan (gymnasiet) ha reagerat med tanke på all frånvaro jag hade de sista åren, men eftersom betygen höll sig ok så antar jag att ingen såg det som akut.

Har ingen direkt åsikt om kill- och tjejgrupper, det kan säkert vara bra i vissa fall, men jag ogillar starkt att tilldelas egenskaper och beteenden baserat på mitt kön eftersom det inte har någon mening för mig som individ. Att fånga upp ungdomar som mår dåligt men beter sig som jag och TS tror jag faktiskt att man jobbar på. Att göra det mer accepterat överlag att söka hjälp när man mår dåligt (eller att fylla i en anonym enkät sanningsenligt) är en bra början.

Grejen är den att ju mer gnällig du är och klagar på saker desto bättre räkmacka får du genom livet. Inte om du gör som man ska och sköter dig.

Det tillhör inte tråden men jag har rätt att svara på grinds post om folk som gnäller.



Grattis till att ha föds som tjej då du kommer få betydligt bättre vård om du väljer att ta den i alla fall. :)

Grejen är den att ju mer gnällig du är och klagar på saker desto bättre räkmacka får du genom livet. Inte om du gör som man ska och sköter dig.

Det tillhör inte tråden men jag har rätt att svara på grinds post om folk som gnäller.

Om folk inte gnäller så kommer det inte ske nån förändring i världen. Skiter i vilket ord som används. Folk har blivit för rädda för varandra och tillslut vågar vi inte uttala oss för att det alltis ska vara nån språkpolis nånstans som tycker att man ska formulera sig så eller så.

Så blir det som så att de enda som får fram sin röst är dem som i timtal tänkt igenom sitt framförande på något avancerat vetenskapligt sätt och de som inte kan svänga med ord på samma sätt hamnar i skymundan.