X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
Hej Birgitta!
Grattis till din graviditet, hoppas den flyter på utan problem!
Det är visst många som har åsikter om din framtida familjesituation. Blev du förvånad? Det blev jag när jag för tre år sedan fick mitt första barn och efter en månad gick tillbaka till min heltidssysselsättning. Jag trodde nämligen att min och min mans upplägg av föräldraledighet var vår ensak och att folk skulle lita på vår bedömning. Men som du märkt så är det här med föräldraskap inget man bryter normer inom utan att det väcker känslor.
På debattforum mötte jag hårda kommentarer där den vanligaste var "Varför skaffar du barn när du inte vill vara med det?". En föreslog att jag skulle skaffa ett akvarium istället, om jag nu ändå bara tänkte "lämna bort" barnet. Dessa personer fick då frågan om desamma gällde alla män som får barn men återvänder till arbetet efter några veckor (eller dagar). Många valde att inte besvara detta, andra kom med argument om hur det inte alls var samma sak. Dom menade att jag, i egenskap av biologisk mor till detta barn, var helt oersättlig på grund av:
1. Min unika lukt
2. Mina hjärtslag
3. Min röst
4. Mina hormoner
5. Min modersinstinkt
Ska vi gå igenom dom? Låt oss!
1. Barnet ligger i fostervatten under hela graviditeten. Vi känner inte lukt i vatten och även om vi gjorde det så tvivlar jag på att jag luktar som fostervatten. (Googla gärna "hur luktar fostervatten?") Lukten är viktig för små barn, men den lukt som blir viktig är den dom känner under sina första timmar och dagar. Och även om den byts eller kombineras med en annan så är det fortfarande kontinuiteten som är viktig. Alltså, pappan duger lika bra.
2. Mina hjärtslag är inte unika från någon annans. Mitt hjärta ser likadant ut som alla andra friska hjärtan och avger samma ljud som andra friska hjärtan. Ja, ljudet av hjärtslag är lugnande för små barn. Men det går lika bra med pappans.
3. Ja, visst känner mitt barn igen röster i magen. Frågan är hur lätt det är att känna igen dom väl på utsidan där man inte längre hör ljudet av blodcirkulation, hjärtslag, mag- och tarmrörelser och dessutom inte genom vatten, fett och hud. Och även OM barnet känner igen just min röst så borde barnet även känna igen pappans. Återigen tror jag att kontinuiteten efteråt är den viktiga.
4. Här kommer vi in på ett svårare område. För hur mycket påverkar hormonerna jämfört med reaktioner utifrån sociala förväntningar? Hur stor skillnad blir det på en primärvårdande mans hormoner och en biologisk mors? Och hur stor roll spelar dom? Jag vet bara själv att jag efter någon vecka kände mig rätt neutral när det gällde hormoner. Jag kände ingen större omvårdnadsdrift än min man, jag sov sämre än vad han gjorde och jag reagerade inte snabbare eller mer på barnets skrik. Jag vet att det är ett skralt underlag för slutsatser men i vår familj så spelade personlighet och inställning en mycket större roll än eventuella hormoner.
5. Att jag skulle ha en större instinkt att beskydda och ta hand om mitt barn än min man är bara så mycket bullshit att jag inte ens orkar bemöta det. Vi kände båda en spontan drift att göra allt för detta barn, han började älska barnet fortare än jag - förmodligen för att han var hemma på heltid. Alltså, även här var jag helt utbytbar.
Så om vi nu konstaterat att barnet inte kommer fara illa av att du återgå till ditt arbete så är det dags att övergå till hur du kommer må. För det är här det kan bli lite krångligt. Både du och jag är förnuftiga, intelligenta och logiskt tänkande varelser. Vi vet båda två att mannen vi lever med är lika bra lämpad att ta hand om vårt barn. Vi vet också att kvinnor i alla tider återgått till arbete efter att fött barn. Vi vet med hela vårt förnuft att vi, likväl som alla nyblivna fäder, kan återgå till vårt arbete och fortfarande vara förälder om än på deltid. Problemet är att vi också är barn av vår tid, fullt påverkbara av alla åsikter som far runt. Hur mycket vi än önskar det så påverkas vi av normerna i vårt samhälle. Och när tillräckligt många påpekar att du som MAMMA borde vårda ditt barn så kommer du börja tvivla på dig själv och ditt val. Det beror inte på hormoner eller biologisk påvekan på din hjärna utan på att det inte är lätt att vara den som går mot strömmen. Och du kommer märka, som jag gjorde, att samhällets bild av hur en mamma ska vara även finns i dig och påverkar dig. Du kommer missa en stor gemenskapskänsla som (nästan) alla andra mödrar delar idag. Du kommer inte kunna nicka igenkännande när kvinnor pratar om ständiga kräkfläckar, babycafé, nattvak och oförstående makar. Du väljer bort det genom ett bra och genomtänkt val men det kommer inte hindra dig från att känna dig utanför.
Det här skriver jag inte för att avråda dig, jag har aldrig ångrat mitt beslut och nu när jag väntar mitt andra barn så kommer jag inte heller vara hemma mer än en månad på heltid. Jag skriver det här för att förvarna dig om att det värsta du kommer stöta på inte är idioter på debattforum och även ledarsidor utan dina egna känslor av tvivel. Det är priset vi får betala för att vi vågar göra tvärtom inom ett område som är så laddat av känslor. Men förhoppningsvis kommer inte våra barn behöva möta samma attityd den dagen dom vill bli föräldrar. Förhoppningsvis innebär den här debatten som våra val skapar att fler kommer våga göra som - om dom vill. Och om några år så kanske en kvinna kan komma tillbaka till en arbetsplats efter några månader och inte få frågan: "Finns det dagis för så små barn?"
Jag önskar dig all lycka till Birgitta! Det du ger dig in på är tufft och skulle vara det oavsett om du var man eller kvinna. Och glöm inte bort att vara heltidsförälder också - när det passar er familj!
Jag tycker det är en oerhört intressant sak att diskutera, att så många kvinnor går i anfallsposition om någon kvinna väljer att börja jobba tidigt, eller vara med i radio inlåst i en glasbur i Malmö etc etc etc. Det jag som en del andra undrar är ju då...dessa kvinnor vägrar lyssna på att mammorna lämnar sina barn hos sina fäder. Kvinnorna fortsätter argumentera om vilken dålig mamma och bla bla bla som lämnar bort sitt barn. Men varför skaffar man barn med en karl man inte tror ska klara av att ta hand om barnet? Eftersom de ser så trångsynt på saken måste de ju ha farsor till sina barn som är fullständigt inkompetenta som förälder så att enbart mammorna kan ta hand om barnen. Men ställer man den frågan får man inget svar, för så var det ju inte alls...
