Jag vet ju inte hur det låg till i detta fallet, men jag är övertygad om att det många gånger låter värre än vad det är.
Jag kan bara ta mig själv som exempel, jag var 6-7 år när jag äntligen fick lov att ta mina första hål i öronen och hade verkligen tjatat mig blå på min mamma om att få det. Nu var jag tyvärr också ett ganska blygt och fegt barn, vilket ledde till att jag började gråta och ångra mig efter första hålet var tagit. Min mamma och den tålmodiga juveleraren fick övertala mig i säkert 20 minuter innan jag vågade ta det andra hålet. Efteråt var jag visserligen rätt stum, men inombords var jag överlycklig över att jag faktiskt vågade och äntligen hade mina efterlängtade hål i öronen.
Jag är jätteglad att min mamma pushade mig, hon visste att jag skulle ångra mig i efterhand om hon inte hade gjort det.
