Hur undviker man att syskon blir kära?

Jovisst, människan är finurligare än man ibland tror Vi är ju stöpta för att leva i en stam där alla är släkt med alla - en del naturfolk lever fortfarande så - och feromoner är det enda sättet för stenålders- och naturfolk att avgöra om man är för nära släkt. Sen finns det som sagt människor som får kortslutning ändå, minns speciellt ett fall jag såg på tv för några år sedan där en svensk pappa gjort sin minderåriga dotter gravid, hon kan ha varit 12-13 nånting... usch...

Det stämmer inte. Vilket många fall där syskon träffats också visar.

Om du anser att "kroppskemin", eller en del av den innebär att man inte blir sexuellt atraherat  av någon som är närbesläktat, var skall man då platsa begreppet "incest"? Detta begrepp är svårt tabubelagt fortfarande, men int så sällsynt som vi önskar.

Jag kan tänka mig en lösning på problemet, helt enkelt genom att förbjuda insimination av anonyma givare, och i stället göra det "lättare" för barnlösa att adoptera redan födda barn.

Att förbjuda insemination av anonyma givare är inte genomförbart utan att påverka lagstiftningen i andra länder (ett projekt som känns hyffsat dödfött) Eller förbjuda Svenskar att söka vård utanför landets gränser (något som i sin tur inte kan göras utan att förändra såväl svensk- som EU-lagstiftning.)

Att "förenkla" adoption skulle förmodligen innebära att kraven på adoptivföräldrar sänks, som i sin tur skulle äventyra adoptivbarnens säkerhet. Med tanke på hur litet detta problem in facto är, kan jag inte se hur det skulle kunna motivera en sådan åtgärd.
Har du några förslag på hur adoption kan förenklas utan att kompromissa med barnens säkerhet?

Möjligtvis att det var organiserat bättre, genom någon "global organisation", som det ser ut idag är det inte så rosenrött, med många osäkra inslag, jag menar "mellanhänder", som skor sig på adoption av barn till västländer. Föräldrar som vill adoptera får betala dyrt, och jag kn inte se att adopterade barn har det "bättre" än icke adopterade, inte på lång sikt åtminstone, på trots av den ofta högre "materiella" standarten.

Kanske göra det lätta att adoptera barn, först och främst från det egna landet, det skulle underlätta lagstiftningen.

Dessutom har jag en stärk kännsla av att hela "donations/ insimations- problematiken, är en konsekven av, ivriga forskare, som i grunden hade ett budskap om att "hjälpa välbeställda västlingiar", men som istället blev en stärk kommersiell handling.

Det är möjligt att adoptionsbyråkratin inte löper så smidigt som den skulle kunna göra, jag är inte insatt i det. Jag vet inte heller om adopterade barn har det bättre. Blir de misshandlade och vanskötta i samma utsträckning som andra barn?

Jag tror inte att det är särskilt svårt att adoptera svenskfödda barn i Sverige (förutom att det knappt finns några barn att adoptera) snarare tvärtom, kostnaderna för en adoption inom det egna landet är ju inte alls lika kostsamt som utlandsadoptioner..

Om syftet med IVF/donation är att hjälpa människor eller att tjäna pengar känns helt oviktigt för mig.

Rätta mig om jag har fel, men det här handlar väl om halvsyskon? De delar DNa via spermadonatorn alltså, men inte via mamman. Det är inte olagligt att gifta sig med sitt halvsyskon i Sverige, visserligen måste man ansöka till Länsstyrelsen (?) men det är inte olagligt. De undersökningar som hänvisas till i tråden (bl a i TS), gäller de hel- eller halvsyskon? Det är en viss skillnad tycker jag.

Ts, har du någon länk till undersökningen du nämnar?

Det var på en dokumentär om syskonkärlek då någon forskare såg det som en trolig förklaring till varför vissa halvsyskon blir kära, jag tror han hänvisade till nån undersökning men är inte riktigt säker.

Jag ser det som ett mycket litet problem och ser inte att det behövs några egentliga handfasta metoder för att förebygga att det sker.

Att syskon i enstaka fall får barn med varandra är ingenting farlig. Visst ökar risken något för att barnet ska drabbas av ärftliga sjukdomar och kanske få ett svagare immunförsvar, men det finns oerhört många andra faktorer som ökar risken för två människor att få sjuka barn också.

Dessutom har vi (förutom sociala spärrar) även biologiska spärrar som ska förebygga att allt för nära släktingar attraheras av varandra. Än så länge fungerar de tillräckligt bra.

Fast jag menar väl snarare att det bör vara frivilligt att låta bli att tex gifta sig med ett syskon oavsett om man skaffar barn och det är det ju inte om man inte får en chans att få veta att man är syskon. Jag vet ju som jag skrivit tidigare i tråden att det skulle kunna ske ändå när folk får barn och det inte är officiellt vem som är pappan. Men nu är det ju då en statlig myndighet som uppmuntrar till att pappan ska vara anonym, samtidigt som staten påstår att alla har rätt till båda sina föräldrar och om någon inte uppger fader när dom får barn så ska staten ta reda på det ändå, samtidigt som det finns anonyma spermadonatorer.

Det är frivilligt att låda bli att bilda familj med ett syskon. Går man omkring och är orolig för det finns det eminent DNA-teknik idag.

I Sverige har dessutom barn som är resultat av spermiedonation rätt att få veta vem som har donerat så den svenska staten uppmuntrar iaf inte till anonymitet i den här frågan. Det är dock upp till individen att söka sitt biologiska ursprung.

Fast det vet jag. men att uppgiftera inns någonstans för att tas fram vid behov är ju inte riktigt samma ska som att man sitter och pratar om den riktiga pappans namn vid kvällsmaten varje dag. Meningen med hela systemet är ju att den biologiska pappan inte ska finnas med i bilden alls, och då undrar jag bara om det finns något sådant system som att skcika sperman långt bort, eller om det finns massa syskon i samma stad, vilket låter dumt i mina öron..

Rimligtvis finns det redan regler för hur många barn en donator kan bli far åt. Det vore dumt annars för även om risken är liten skulle ju det vara ett bra sätt att skapa riktiga häradsbetäckare på.

Människor flyttar på sig idag så att sperman ska skickas iväg tror jag är lite överflödigt.

Precis, risken att barn som tillkommit via spermadonation i Sverige skulle träffa varandra i vuxen ålder och bilda familj är ganska liten, det är därför man begränsat antalet barn varje givare kan ge upphov till,(Som donator kan man hjälpa sex par plus eventuella syskon, så max 12 barn per donator, men för det mesta blir antalet mindre) Enligt undersökningar är inte 3-10 % av alla barn biologiska barn till sina rättsliga och sociala fäder pga av sina mödrars otrohet, detta är ett fenomen som säkert funnits  så länge människan  existerat. Spermadonationsbarnen är alltså en droppe i havet i sammanhanget, historien är alltså fylld av män som fått ett otal avkommor med olika kvinnor.  Säkert har nära släktingar bildat familj och fått barn inte så exremt sällan genom historien utan att de ens vetat om att de varit nära släkt.  Risken för skador på barnen sjunker dessutom drastiskt från helsyskon till halvsyskon. Risken ökar kanske om man åker till Danmark för insemination, där finns det donatorer som fått över 100 barn..kanske ännu mer och då ökar risken att halsvsyskon träffas och fattar tycker för varandra.