Facklan84 skrev 2012-02-09 10:58:53 följande:
Var kan man läsa om dessa fallbeskrivningar?
Jag tror säkert att många i min omgivning tänker så här om mig och säkert diskuterar det bakom min rygg - de är inte för långtidsamning som ni kanske förstår. Med min bakgrund är det lätt att läsa in att det skulle vara så (förlorade mina föräldrar i tidig tonår och har haft problem med att känna mig älskad efter det)men jag tror faktiskt inte att det är så. I sådana fall verkligen helt omedvetet. Har ju läst tidigare i "ABC-tidningen" att precis som Tangent säger, naturlig amningsålder är 2-7 år och att barn slutar amma själv förr eller senare och därför reagerade jag på detta. Har för mig att han inte nämner att barn självmant slutar amma heller, men jag kanske har fel. Sen att det finns ett eget behov i det som del, visst. Om amning inte var mysigt på något sätt, vem skulle då amma (för nog kan det vara krävande). Närheten och oxytocinet etc... visst finns det andra sätt att få/ge närhet på, men det är något speciellt med amningen ändå, framför allt för barnet men även för mamman. Och att känna sig behövd... nja jag vet inte kanske behövd är fel ord, men betydelsefull, vill vi inte alla känna oss betydelsefulla för vår omgivning, även barnen? Inte oumbärlig men vi vill väl veta att vi är viktiga för de vi älskar, vare sig vi ammar eller ej,vare sig vi är 1 år eller 100 år? Sen om det nu är så att jag omedvetet hindrar min dotters självständighet så får det väl vara så, hellre det än tvinga henne till att ta för stort ansvar så tidigt. Förstår inte den här pressen på att vara självständig, människan är gjord för att leva i gemenskap där vi hjälper varandra, och de flesta vuxna tycker att det är jobbigt att förväntas vara så självständig hela tiden, så varför ska barn förväntas göra något som knappt en vuxen klarar av (känslomässigt menar jag, många klarar av att vara självständiga rent praktiskt men tycker ändock att det är jobbigt)
Jag håller med om att amningen är både ett givande och ett tagande. Det är dock inte så att man ammar för sin egen skull, ammar gör i allafall jag för barnet skull.
Själv har jag blivit både syskonammare och långtidsammare och har sett helt andra rapporter på att ammade barn faktiskt just får ett större mått av självständighet.
Det förklaras då ifrån dels att barnet får ett känslomässigt behov av närhet och trygghet fyllt av amningen och därigenom klarar av att vara mer självständigt vid de andra stunderna på dagen, än ett barn som inte fått den trygghetstankningen. En annan förklaring var att det kunde ha att göra med de fettsyror som barnet får i sig i bröstmjölken, vilket gav en mognare hjärna än för barn som inte ammats länge.
Det jag blev litet frågande över var uppgiften om att man skulle sluta med amning efter 3-4 år pga graviditet. Jag har läst siffror på att ammande kvinnor, som vill ha barn igen, ofta blir gravida igen efter 2-2,5 år (vilket är aningen längre än vad det tar för kvinnor som flaskar sitt äldre barn).
Kontentan är att jag inte riktigt håller med om citatet - jag tror att mina barn inte är hämmade i sin självständighet eller att amningen handlar om mig.
