Saknar magen

jag förstår dig.. känner mig också snuvad. rejält snuvad :( och jag har endå barn sedan innan.

Vet du vad? Det är vår fulla rätt som prematurmammor :) När jag pratade med neos psykolog nere i Lund så förklarade hon också att iom att man har en massa hokus pokus hormoner i kroppen i tredje trimestern som förbereder inför förlossning så är det inte så konstigt att man känner sig minst sagt.. Snuvad.

Jag håller med. Födde min son i v30+4 och min mage var verkligen liten, beroende på att jag är överviktig. Många undrade när jag skulle få någon mage och när det väl hade börjat att synas så föddes sonen. Jag känner än idag att jag är avundsjuk på de som får gå hela vägen ut och få en sån där stor fin mage.

Nej, jag förstår det inte alls. Födde mina pojkar extremt tidigt o har aldrig upplevt det ni beskriver, varför inte bara vara lycklig att ni tagit er förbi v.30? Varför inte nöja sig med att ha ett friskt barn? Snacka om att mycket vill ha mer, alltid ska det klagas på nåt.

X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)

Det är inte det det handlar om. Jag är jätteglad att min flicka är frisk och kry och inte fått några (hitills) men av att hon kom för tidigt. Dock så har man ju ändå gått och haft en illusion om hur de sista veckorna ska vara, att gå och vänta på värkarna. Hur spännande det ska kännas när det börjar närma sig.....

Min mage hann inte heller bli stor och jag kan sakna den ibland.

jag födde min son på BF datum och jag kan inte säga att jag någonsin klagade över att det var tungt och jobbigt och att bebis bara skulle ut. Han kunde gott legat där ett tag till, men i efterhand saknar jag ju magen och sparkarna, även om jag är fullgången.
sista veckan innan han kom så gick jag och rensa rabatter och rev våran altan hemma och målade hans rum.

Jag har också saknat min mage på många sätt. Min sambo fick aldrig känna några sparkar och jag själv hann inte känna av att jag var gravid förutom konstanta och smärtsamma sammandragningar. Jag tror många känner som du gör TS och det är helt normalt att man känner sig snuvad på graviditeten.

Här är en till som känner sig lite snuvad! Fick min lille kille vecka 26+5. Fast jag hann i och för sig med att känna på det "jobbiga" med att ha stor mage och vara lika smidig som ett kylskåp! ;) Har ett stort myom i magen, så jag var typ höggravid från vecka 15! Fast jag kan sakna den där spänningen och förväntan som jag hade inbillat mig att man får de sista veckorna. Kommer vattnet gå, när ska man åka in till BB och så vidare! Nu vart det ju bara rädsla hela vägen till sjukhuset! Är ju super lycklig över min lillprins. Fast det är ju inget snack om saken att han hade haft det mycket bättre i magen det där 3 månaderna som han kom förtidig! Förutsatt att det inte var någon infektion i magen då såklart!

Känner likadant, fick mina pojkar i v 28. Visserligen hade jag en mage stor som en fullgången graviditet pga att de var två...men ändå, jag hade behövt den sista tiden rent menalt.

Nu längtar jag tills jag blir gravid igen, om jag kan det och om sambon vill...

Jag kände mig också snuvad. Jag "visst" hur jag ville att allt skulle gå. Ingenting blev som planerat.

Jag hann precis gå in i tredje trimestern (dottern född i v 28+4) så jag fick aldrig vara höggravid. Jag hade fått havandeskapspenning beviljad och skulle sluta jobba 10 januari och då gå hemma och lulla runt, boa mm. 22 dec föddes dottern så jag hann inte ens gå hem på HP. Jag skulle inte snittas och jag ville inte ha ryggbedövning. Nu blev det akutsnitt och ryggbedövning. Jag kunde aldrig amma, hade ingen mjölk.


Nu säger jag till bekanta som är gravid, bestäm inte hur allt ska gå och hur ni ska göra med allt, det kan förändras.

Får man barn för tidigt (i mitt fall 27+5) så är det fullt normalt att kännas sig lessen, förbannad, besviken och sur för att man inte fick de där sista tre månaderna av stor mage, väntan på förlossningen etc. Dessutom finns det folk som säger åt en "var glad för att du slapp det". Nog hade jag hellre tagit det än att spenderat 3 månader med sjukhusvård med en liten krabbat som kämpar för sitt liv. 

Man får helt enkelt fokusera på att det är barnet som är det viktigaste. En perfekt "flicknovells" graviditet och förlossning är det inte många som får i alla fall. Men nog hoppas jag på att jag får en "normalare" graviditet och förlossning nästa gång... Även om ingen i min omgivning kommer tro att det blir sant...