Chocken börjar lägga sig -nu kommer tårarna!

Hej! Jag förstår precis hur du känner dig. Min son är född i v 30+4 och han var tillväxthämmad med 44%. Han vägde 885g. Vi var inlagda på 2 olika sjukhus i totalt 95 dagar, så något kortare tid än ni var kvar.

Mitt råd är att du omedelbart tar kontakt med någon kurator att prata med, dettta brukar man i regel få hjälp med när man är kvar på sjukhuset. Jag vet att det kan vara svårt att själv fråga om hjälp i en sådan hemsk situation som du har befunnit dig i, men för din egen skull måste du göra det för att inte bryta ihop totalt.

Ni måste ju fungera som en normal familj igen och det gör man inte om man hela tiden mår så dåligt som du gör. Allt ditt fokus har ju varit på ditt barn ,men trots det måste man tänka lite på sig själv.

Att gråta är ju väldigt bra för att få utlopp för en del av allt det jobbiga men det krävs mer ändå. Man tänker ju tillbaka på hur det var den första tiden och hur ovan man kände sig, hur rädd man var över tanken att barnet kanske inte skulle överleva. Det kan ingen annan förstå som inte har fått en prematur.

Så försök att hitta någon att prata med. Det finns en tråd för extremprematurer och dit tycker jag att du ska vända dig, där får man mycket stöd och bra råd.

Lycka till!

Hej!
Jag fick en flicka i v 29 för 3,5 år sedan och för mig var det likadant. När hon var 8-9 månader kände jag att jag behövde hjälp att hantera det som hänt och träffade därför vår BVC-psykolog. De samtalen var till stor hjälp för mig att sortera i alla känslor och tankar. Så jag håller med stinaB om att du ska försöka hitta någon samtalshjälp. Skillnaden med att prata med familj och vänner jämfört med en professionell är att med en professionell så behöver du inte ta hänsyn och förklara på samma sätt, det är din tid när ni träffas och du får säga och känna vad du vill! Lycka till!

Jag går fortfarande hos en psykolog och har gjort sedna vi kom hem från neo. alla reagerar olika, men det är aldrig fel att be om hjälp för att komma över sorgen och oron.
MVC specialmödravård och BVC ska ha tillgång till psykologer, tillräckligt insatta i ämnet för att kunna ge stöd... Ta hand om dig!!!!!

Hej!!Jag förstår precis hur du känner det.Våran dotter föddes i v.25+4 så det blev 10 v på sjukhus och sedan hemsjukvård och inständ en hel vinter/vår.
Jag har haft mina perioder fram och tillbaka,och har gått och pratat av mig vid behov.När våran dotter föddes vägde hon 680g och fick efter 3v blodförgiftning som satte sig i hennes underben så hon fick opereras två gånger.Nu i måndags så var vi tillbaka på sjukhuset för röntgen av benet och nu så såg dom att hennes ben är tillväxthämmat,det växer snett....Min värld rasade igen och jag hade verkligen behövt prata med nån,men i dessa semester tider fick jag till svar att jag får vänta till dom kommer tillbaka.Så här sitter jag nu med oron för min dotter,kommer hon kunna skutta runt o leka och idrotta som alla andra barn eller kommer hon få leva begränsat till hon har vuxit färdigt??Inga svar får man och ingen samtalshjälp när man verkligen behöver den...

Hej!

Fick en son v.33+6 vikten var på 2 864 g ( visserligen stor) men hade 2 missfödda kosmetiska "fel" fick en livshotande sepsis under tredje levnadsdagen och nu är det över 1 år sedan men jag vissa dagar får jag samma panik känsla som på "vårat" sjukhus där allt startade sammanlagt var vi inlagda på 3 sjukhus ( NUS,Akademiska i uppsala och vårat hemsjukhus sunderbyn)

Paniken kommer igenom att jag varnade sköterskan flera gånger på NEO ( hemsjukhuset) att sonen inte alls mådde bra dålig saturation och blå/lila i huden och hon ignorerade ca 1 ½ timme efter det så blev han akut sjuk i en sepsis då han var på väg till akademiska i uppsala men pga av det kritiska tillståndet fick han flyga direkt till NUS.

Och jag kommer nog aldrig komma över detta ! Hatar verkligen sköterskan som ignorerade min oro... och delvis mig själv för att jag inte gick till någon annan sköterska på avd och bad dom kalla på läkare...

medfödda inte missfödda .

Hej!
Hoppas att det känns lite bättre idag!
Jag håller med föregående inlägg om att du nog bör försöka hitta någon som du kan tala med. Tyvärr tror jag aldrig att de som inte har varit i din/vår situation kan förstå hur det är att leva under så enorm press och oro som det är att ha ett dödssjukt barn. Därför krävs det nog att du hittar någon proffesionell samtalspartner eller någon som har en liknande upplevelse i bagaget.

Min son blev allvarligt sjuk vid 6 månaders ålder och svävade mellan liv och död under en period. Det går fortfarande knappt en dag utan att jag tänker på den perioden trots att det snart är ett år sedan! Då var han ändå "bara" allvarligt sjuk i tre veckor.
Jag fick samtalshjälp med en kurator på barnsjukhuset. Det finns säkert även på erat sjukhus. Tyvärr är det inte alla läkare som erbjuder detta. Av alla läkare vi träffade under vår sjukhustid var det bara en som såg mig och min man och frågade hur vi mådde. (Det var förståss den unga, kvinnliga läkaren...)

Jag är säker på att vi kommer ha med oss våra upplevelser hela livet och att vi lär oss leva med det. Försök att bortse från dumma kommentarer. De kommer bara av okunskap.
Kram!

det finns väll inget att älta utan va glad över att ni nu känner glädjen (å sorgen emellanåt - det är helt naturligt) å skit i andras korkade kommentarer!

det är sånt man lever med resten av livet... det går år emellan å sen händer nått så det kommer tillbaka.. jobbigaste känslorna kom helt oväntat för oss nu när vi var å hälsade på avdelningen för 2 veckor sen för att dottern själv skulle få se (hon är nu 10 år) att gå koridorerna igenom gav helt oväntade jobbiga känslor.. jobbigare än man kännt på 10 år! (ändå var vi å hälsade på när hon var 3 år å då kändes allt helt ok)

Kram å lycka till från Mamma till en dotter som vägde 354 gr som minst å som nu är en 25 kgs

Hej!

Förstårhur precis hur du känner och vad du går igenom. Jag instämmer med föregående talare om du inte rdan har kontaktat någon psykolog/kurator så gör det. Du kan ju också höra med din bvc sjuksköterska om det finns någon med ungefär samma erfarenheter i din närhet som kanske också vill prata av sig med någon.

Annars så är du välkommen att boxa mig så kan vi älta på nätet.

kram

Hej. Jag har också mått dåligt pga ett förlorat barn + att vi fick ligga på prematuren i några veckor mm... -men för mig började "kampen" när jag kommit hem från sjukhuset... för på sjukhuset levde jag som i en liten bubbla, skyddad från det normala livet utanför sjukhusets väggar. Väl hemma ska ju allt vara "normalt", man ska fungera som "vanligt".. fixa o dona, laga mat, handla, va mamma, kompis, fru, syster o allt det där... -nu så här iefterhand, när jag kan se klarare på allt, ja då borde jag ha bett kuratorn på sjukhuset att hålla kontakten med mig även när jag kommit hem. För när jag väl kommit hem, då var det upp till mig att ringa och be om hjälp, vilket jag inte klarade... -så när jag började jobba efter barnledigheten (1,5 år senare)har jag gått hos en Beteendevetare under ett halvår, å gud va skönt det varit. Jag är inte hel ännu inombords efter det som hände, men jag har sakta börjat klara av att ringa och fixa sånt som vanliga människor med lätthet kan göra... -alla bearbetar vi jobbiga situationer olika, så ingen vet vad du behöver, men jag behövde prata prata o prata... -pratade m många vänner o bekanta om vad som hänt, men sen är det ju saker man inte riktigt kan förklara, som är jobbiga för en annan, som man kan få tips o råd om av en expert.
Hmm, detta vart du kanske inte kokare av, men jag ber dig: om du inte orkar ringa, be någon vän att kontakta någon, det kan ju vara ett steg i rätt riktning.
Många kramar o lyckönskingar. //E

Jag kan inte sätta mig in i din situation. Själv var jag bara på neo i 14 dagar. Men folks reaktioner blir man aldrig klok på. Men jag tror att tårarna är bra och hjälper dig att inse vad ni gått igenom.

Jag väntar själv barn nr 2 och kan säga att längtan efter barn kommer tillbaka. Men det är en fight. Har fått gå på tätare kontroller och har fått träffa läkare flera gånger. Man hoppas och tror att det skall vara mer förstående när de läst journalen. Men nej. En läkare frågade mig om 500 gram hit eller dit spelar så stor roll!!! Om 2 veckor hit eller dit spelar någon roll!!! Samma läkare frågade om jag hade lätt för att bli gravid!!! Vad har det med saken att göra. Skulle man då skaffa ett nytt barn snabbare om man då förlorar ett prematur eller tillväxthämmat barn. Man blir förbannad!!!

Men dom små liven är värda allt! Denna gången går det nog bra oxå

Ta den tid du behöver för att ta dig igenom dessa känslor. Bara du vet hur det kändes.

X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)

jo jag tycker faktiskt det har med saken att göra, om barnet du bär är ditt förmodligen enda möjlighet att få barn, det gör skillnad i hela ditt liv jämfört med om allt talar om att du kan få fler barn...

Att leva ofrivilligt barnlös är för de allra flesta betydligt jobbigare än att få en 500 grams babys å tom ev mista barnet... Jag vet själv å jag vet så många andra som levt många år ofrivilligt barnlösa å sedan fått en förtidig/extremtförtidig eller handikappat barn, eller förlorat barn å ALLA jag mött känner likadant dvs att ofrivilligt barnlös är jobbigare!

Jag tror att det du går igenom är väldigt vanligt. Då och då kommer minnena och tårarna tillbaka. Sök någon att prata med om du känner för det eller hitta något annat sätt att gå igenom de svårare perioderna, men du kommer fram på andra sidan även om det kan ta ett tag.

Själv pratade jag aldrig med någon professionell utan skrev av mig alla känslor och grät när jag gjorde det. Sedan så pratade jag med människorna på den här tråden och det är fantastiskt att få prata med det här gänget som förstår vad du går igenom, eller hur. Jag skulle ändåkunna tänka mig att prata med en kurator om jag fick göra om allting eller kanske idag över ett och ett halvt år senare.

Går här hemma och åker berg och dal bana på känslorna. Såååå lycklig i ena stunden för att vi alla är här och mår bra och så i nästa kommer tårarna.

Maken kramar och håller handen. Underbara människa! Han säger alltid sådant som får mig att må bättre när jag är ledsen. Vi satt och kollade på lite kort från neo tiden och vi pratade om hur vi båda hade upplevt det.

Maken är mer en fakta människa medans jag är en känslomänniska. Hans sätt att se på det var en ganska teknisk syn men på något sätt ganska skön. Fakta är fakta... Ägget växte fast på fel ställe och sedan gjorde vi bara det bästa vi kunde allihop av situationen.
Där finns ju på ngt sätt ingen skuld...ingen som gjort ngt fel...

Vi är där vi är och sorgen den får komma den också. Det är först nu den har fått plats i våra liv och jag måste ta mig igenom den. Gråta, bryta ihop och sedan -gå vidare.

Jag kommer aldrig att vara gravid igen. Vi har nu våran fantastiska triss och jag ska njuta av varje dag tillsammans som vi får.

Bryta ihop och komma igen!

Härligt att höra att ni bearbetar det här tillsammans.

Min man är av den typen att han inte vill älta så det är verkligen svårt att prata med honom. Jag frågar honom ofta om saker som jag inte minns eftersom jag försöker lägga pussel nu när jag skriver en bok om den här tiden. Tyvärr minns han inte mer än mig.
Men vad häftigt det är när jag sitter och skriver och har journalen intill och så plötsligt så minns jag någon detalj. Som t.ex ett minne jag fick i förrgår: Jag hade pumpat 15-20 ml första gången och gick ned med det till neo på kvällen. Mjölken ställdes i ett litet minikylskåp vid rummet för natten och jag minns att jag var glad över att tjejerna äntligen skulle få av min mjölk - det bästa för mina små. Men på morgonen när jag kom ner så hade personalen missat min mjölk och fortsatt ge donatormjölk. En sådan där liten detalj som jag hade glömt.

Åh vad skönt att känna sig färdig med barnaskaran och vara nöjd med det.

X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)

Skönt att läsa att du har sånt underbart stöd hos din man!

Förstår att jag trampade på en ond tå! Jag kan inte sätta mig in i hur det är att vara ofrivilligt barnlös - måste vara otroligt orättvist. Önskar absolut ingen detta. Men tycker ändå läkarens ord är hårda. Men i vissa fall kan man plocka ut barnet tidigare och rädda livet på det. I mitt fall hade jag hellre fått prematur barn än att nästan förlora det.