Min historia:
Jag har alltid varit kort. Redan innan lekis (alltså det som tidigare hette förskola, när dagis hette dagis, nu heter det väl Nollan eller Sexårs...) var jag kort men det var just på lekis som jag tror att det bärjade märkas mer och mer, och att jag själv märkte det. De flesta barnen blir ju nån gång retade för något och det hände att jag blev retad över min längd. "Lill-skit", "Kortis" osv fick jag höra då och då.
När jag sedan började på lågstadiet blev det förmodligen ännu mer tydligt att jag var kort och endel retningar fortsatte. Jag var minst i klassen vad jag själv kan minnas, men visst fanns det några som jag bara låg ett par centimeter "efter" eller så.
Som sagt så blir nog de flesta barn retade för något och jag kan inte minnas att jag blev väääldigt mycket glirad eller retad, jag var ändå tuff och "på mig" och tillhörde en av de populäraste tjejerna i klassen men visst fick jag ofta höra hur kort jag var. Jag var säkert ledsen över det många gånger, men om jag minns rätt så blev det värre under mellanstadietiden...
Jag var aldrig mobbad eller så för min längd, men det fortsatte som tidigare att jag fick höra att jag var kort och även gliringar kring det då och då. Kläder var också ett stort bekymmer, flera av mina mer storväxta kompisar kunde börja handla både skor och kläder på damavdelningen medan jag fick handla på barn - och trots att vi faktiskt var barn (femte klass!) så var det inte alls kul.
Jag mådde ganska dåligt under den tiden, framförallt så handlade det om längden men också annat, jag blev ett deppigt barn och av flera anledningar så hamnade jag på BUP (då PBU) men såvitt jag minns innebar kontakten med dem endast ett möte med en barnpsykolog där även mina föräldrar närvarade, jag minns egentligen inget speciellt av detta möte.
Jag antar att man kom fram till att jag mådde dåligt pga min längd för ganska snart var karusellen igång och det började undersökas om jag hade brist på tillväxthormon. Jag fick ta många prover innan det kunde fastställas att jag "led" av just detta.
Jag och mina föräldrar tog gemensamt beslutet att jag skulle börja med tillväxthormon, jag tror att jag gick i femman då (var alltså drygt elva) och jag minns speciellt att jag vid ett tillfälle röntgade handleden eftersom de skulle se hur pass utvecklat mitt skelett var. Då var det utvecklat som en sjuårings...
Det var ganska bråttom eftersom jag var tvungen att börja med tillväxthormonet innan jag skulle komma in i en eventuell pubertet.
Jag fick mitt tillväxthormon i form av en spruta på kvällen och det var inte roligt. De flesta tror jag vänjer sig och i perioder har jag för mig att det gick bra men ofta var det mycket tjat, gnäll och även skrik och gråt från min sida. Jag vande mig liksom aldrig ordentligt, det blev inte som en vanlig del av livet om man så säger.
Var tredje månad åkte vi närmsta stora sjukhus ungefär 6-7 mil bort för att väga, mäta och undersöka mig.
Vissa gånger skulle dosen höjas, andra inte.
När jag började högstadiet hade jag fortfarande lång ifrån vuxit ikapp kompisarna men jag led inte längre av att vara kort. Snarare var många tjejer avunsjuka på mig, jag fortsatte att vara hyfsat populär, och det var på nåt sätt avundsvärt att vara kort. De längsta tjejerna som var länge än killarna led nog mer än jag gjorde...
Mest led jag nog under mellanstadietiden av att vara kortast i klassen, som vuxen eller tonåring kan jag inte minnas att jag tyckt det varit jobbigt.
Det allra värsta var nog att vara sent utvecklad, jag fick exempelvis inte men förrän i åttonde klass eller nåt sånt, trots att jag tog tillväxthormonet som skulle skynda på det hela. Jag var väldigt stressad kring det, och att kompisarnas bröst växte medan jag var platt...
Om jag inte hade tagit tillväxthormonet hade jag förmodligen inte haft mens förrän i slutet av gymnasiet och det hade verkligen inte varit roligt!
Jag minns faktiskt inte hur gammal jag var när jag slutade med tillväxthormonet men jag tror det var runt första gymnasiet eller lite tidigare. Jag har inte pratat öppet om min medicinering utan endast med ett fåtal kompisar genom åren. Jag tyckte det var väldigt genant sombarn och tonåring.
Om jag inte hade tagit tillväxthormonet hade min längd förmodligen hamnat runt 150 cm, nu är istället 158 cm. Som vuxen kan jag ärligt talat känna det kanske inte var värt att slit, alla provtagningar, sprutor varje kväll osv men det gav ändå en ganska stor spurt i längden på mellan och högstadiet. Att vara som "alla andra" och få mensen i ganska normal ålder är nog också värt endel.
Jadu, det blev ett riktigt långt inlägg det här fyllt med en massa som kanske inte känns särskilt relevant för dig/er men det var såhär det var/kändes för mig.
Jag har idag en sambo som också är kort för att vara man (cirka 170 cm) och vårt barn kommer förmodligen också bli kort. Jag vet inte hur jag kommer ställa mig till detta med tillväxthormoner, på ett sätt kan jag jämställa saken med skönhetsoperationer och tycka att det är fel, på ett annat sätt så vet ju jag hur det är att vara minst, och sist med att utvecklas... Inte så kul, nej.
Jag är för övrigt inte för tidigt född utan har för lite tillväxthormon i kroppen ändå.
