För mig fungerade det inte alls, men det beror nog inte på att V var prematur i sig, utan på grund av stressen, hans många operationer, att jag hela tiden var övertygad om att han skulle dö vilken sekund som helst. Jag mådde så psykiskt dåligt. Jag pumpade var tredje timme, dygnet runt utan resultat. I nio veckor höll jag på så, ställde klockan på natten och pumpade ut mellan 3-5 ml per gång. Det gick helt enkelt inte. Jag fick inte sitta känguru förrän efter åtta dygn och Vidar fick inte prova amma förrän efter fem veckor, det bidrog också väldigt mycket. Å andra sidan vet jag ju inte om det hade gått även om han varit fullgången!