Jag har inte alltid bara tråkiga nyheter att komma med 
:
Vi har ju aldrig fått uttalat att vår Edvin (f i v28+5, resp i 3 dygn, CPAP i 7 veckor och lite syrgas efter det) har/hade BPD, men han måste ju haft det enligt vad jag läst mig till bla av er i den här tråden. Det har ju inte varit särskilt allvarligt för honom efter hemgång från sjukhuset heller. Men, han har ju alltid inhalerat Pulmicort i förebyggande syfte (ända fram tills i maj 2009 då läkaren för första gången inte hörde något fel på lungorna) och Airomir vid behov. Han var i maj drygt tre år gammal.
Vi skulle se hur han klarade av att vara utan Pulmicort och börja igen om vi ansåg att han behövde mer Airomir än vanligtvis, tex vid höstens förkylningar. Eftersom han har varit helt otroligt frisk och behövt mindre Airomir än vanligt, så har han inte gått tillbaka och använt någon Pulmicort.
Idag var han på barnmottagningen igen och läkaren kollade upp honom, lyssnade och klämde och undrade hur det hade gått sedan i våras. När vi berättade så blev hon jätteglad och sa att hans lungor fortfarande var jättefina! Hon förnyade recepten så att vi skulle ha till hands om det behövdes, och sa att vi skulle fortsätta som förut utan Pulmicort om det inte absolut behövdes!
Ingen Pulmicort fortfarande!!! Uppföljning hos läkaren innan sommaren.
Fast han har ju å andra sidan inte varit på förskolan sedan i mitten av oktober pga Eira, så han har ju inte utsatts för massa snoriga ungar på flera månader, och efter första dagen på förskolan förra veckan så var han febersjuk i en hel vecka, vi proppade honom full med Alvedon innan begravningen, så det gick bra...
Men, åh, vad härligt det är att få höra att ens barn är friskt och framåt och före i mycket av utvecklingen, helt på medellängd och bara strax under medelvikten! Jag älskar Edvins doktors sätt att uttrycka sig; "han är helt perfekt" 
Inget boostar en mammas lycka mer än sådan ord! Att hon sedan har empati i vår övriga livssituation och vill se bilder på Eira är ju inte helt fel heller. Sådan gånger är jag så lycklig och tacksam för att jag bor på ett litet ställe så att "alla" känner till "allt".
När vi gick ut från mottagningen (barnavdelningen ligger vägg i vägg med barnmottagningen) så kom det förbi en sjuksköterska och hejade lite allmänt och höll på att passera mig när hon plötsligt kände igen mig och kom fram och kramade om mig och beklagade! Hon minns mig från när vi var där med Edvin för snart fyra år sedan och sa att de alla hade väntat och längtat att vi skulle få flytta från Umeå till Ö-vik (vårt hemsjukhus alltså) med vår lilla tjej! Så otroligt vilken känsla av omsorg! Jag fattar inte att de kan komma ihåg mig efter all denna tid! Jag bodde iofs i 9 veckor på barnavdelningen i Ö-vik, men de har ju bara fått besked från Umeå om vad som hände den här gången...
Ja, lite omsorg kan lägga läkande salva på stora sår .
