Skriver samma inlägg här som jag gjorde i EPT-tråden:
Jo, vi hade läkarsamtal idag.
Doktorn varnade oss för Eiras svåra
BPD och sa att det sista hon ville var att Eira skulle hamna i resp igen. Eira har svår
BPD och Pulminell Hypertension (för högt blodtryck i lungorna typ?). Tydligen så var det länge sedan någon hade så svår
BPD som hon hade vårdat (jag vet inte om Östersundstjejens dotter räknades in i den svåra
BPD-listan?).
Sedan gick det bara någon timme och syrgasen behövde höjas hela tiden, dr ordinerade NO i CPAPen. Det hjälpte inte, så vid 19.30-tiden ikväll beslutade jour-dr att intubera henne... Då hade hon legat med max syrgas med NO och en saturation på omkring 65% ganska länge. Han hade suttit bredvid henne och väntade på att hon skulle svara på medicinering och NO. Hon fick kortison och vätskedrivande (kortison som de inte ville ge henne mer annat än i yttersta nödfall) och blev insatt på Viagra och Singulair (tror det stavas så). Nu finns det inget mer att ge henne om hon blir sämre sa han...
Någon minut efter intuberingen (konventionell resp) kunde de sänka syrgasen till ca 60%, men säg den lycka som varar länge. Efter ytterligare en liten stund var hon uppe på max syrgas igen. Då fick de ändra till högfrekvens (som
iofs hon haft alla andra respvändor hela tiden eftersom konventionell inte fungerat på henne). Efter en liten stund kunde de åter sänka syrgasen till ca 55% och NO sänktes också. Blodgas visade att hon tom var lite överventilerad, så han sänkte trycket i respen också.
Jag är helt urvriden!
Tanken att mista Eira efter att fått ha henne bland oss så länge är så smärtsam, men jag tänker den ändå och det
gör verkligen ont...
Hon var beräknad till 12/1 och är 103 dagar idag (ja, det hinner ju bli 104 efter midnatt) och är alltså 40+0 gravveckor idag, onsdag.
