Hur kan man önska sig ett prematur barn??

Jo vet hur det är att få en liten. Min son föddes i vecka 32+2 och vägde 1740 gram.

Jag har faktiskt också reagerat på vad trådstartaren reagerade på. Det var folk i "min" graviditetstråd som redan halvvägs började prata om hur less de var och att de ville att ungen skulle komma ut.

Min syster fick sin son i vecka 30 och jag vet att hon tyckte det var väldigt jobbigt. Hon säger att hon inte kunde förstå att han var hennes och att hon var rädd för att röra honom i början. Amma kunde han inte göra utan sondmatades. Lungorna var inte helt utvecklade. De flesta av oss har väl en bild av att få föda barn, börja amma och sedan komma hem med sitt lilla pyre inom några dagar. Är det så konstigt att man kanske tycker att det är jobbigt att det inte blir så, även om barnet inte är extremt prematur? Fattar inte denna "tävling".

Jag håller delvis med ts - men det finns naturligtvis undantag.

Själv fick jag min pojke i v. 33 och det var förstås jobbigt på många sätt, speciellt eftersom han var så pass stor och frisk faktiskt. Det var oerhört jobbigt att vistas på neonatal med sitt lilla barn och känna att vi inte hade rätt att "ta plats" riktigt. Vi var ju priviligerade i sammanhanget, men vi hade ju inget alternativ till att vistas där. Ungefär som att ligga med blindtarmen på en canceravdelning kan jag tänka mig... man har absolut ingen rätt att klaga - men det är ju jobbigt ändå - även om det inte alls är det i jämförelse så att säga... kluvet helt enkelt.

Det jag ville komma fram till är att jag var väldigt lättad när min son kom. Jag ville att han skulle komma eftersom jag kände på mig att han inte hade det bra i magen - och det hade han inte heller (odiagnostiserad moderkakeavlossning). Däremot fick han det bra på utsidan även om det innebar tre veckor på neo.

Som gravid med misstankar om att barnet inte mår bra kan det vara oerhört svårt att verbalisera - man vill inte uttala det värsta högt - och det är också svårt att veta om det egentligen är så att man tolkar sitt eget obehag som att barnet inte mår bra. Speciellt om bm ihärdigt hävdar att allt är som det ska. Allt är inte svart vitt helt enkelt.

Okej, det var för att du skrev 23+ som jag skrev mitt inlägg.

Skönt att höra att din son mår bättre nu men förlossningen lät som en riktig pärs!

Jag grät också när jag såg dokumentären. För att jag inte kom till neo med min son, för att jag absolut inte vill få en extrem prematur igen, för barnen som dog. Men jag tyckte det var en bra dokumentär ändå som inte bara visade det positiva.

nä men visst, det är ju det som är grejen. Att det kan vara jobbigt även om allt gått bra. Din syster hade en bild av att gå 40 veckor, föda barn, komma till bb och sen åka hem efter ett par dagar med det lilla knyttet. Sen blir det inte så, allt man ställt in sig på kastas omkull. Vi fick inte stanna på neo på nätterna när han intensivvårdades för där fanns inga föräldrarum. Bara en sån sak som att åka hem på kvällen och beisen är kvar på neo. Magen är borta men man har ingen bebis med hem, den känslan är så mentalt jobbig.
Så även om ens barn är friskt under omständigheterna eller om barnet är mycket sjukt så är neotiden oerhört jobbigt psykiskt. Så fattar inte heller denna tävling.

När räknas ett barn som ett prematurbarn? Är det före vecka 36 eller är det bara 1 dag innan BF så räknas det som prematur?

på neo på östra sa de att de räddar ner till 23+ men jag har läst att de har räddat mindre runt om i världen. Säkert har det vart nån mindre på östra med. Det som var bra med dokumentären var att människor som bara har fått denna bilden av neonatalvård, att det är så fantastiskt att de kan rädda så små. Att de får en bild om hur det känns att vara förälder till ett prematurt barn och att det inte bara så  fantastiskt med läkarvården utan att det är en stor kris man går igenom som förälder och att det inte alltid går vägen.

Jag tror inte att man egentligen önskar sig ett prematurt barn utan mer ett slut på "lidandet". För många är det mer än jobbigt de sista veckorna både fysiskt o psykiskt. Jag har själv barn som trivs ypperligt i magen och ettan fick vi tvinga ut i v43. Hon föddes helt utan fostervatten, snustorr, hade magrat i magen, och mådde inte kanon utan höll på att stryka med under förlossningen. Det var inte heller kul och just i det ögonblicket så önskade jag att hon hade kommit lite för tidigt istället.

Som du säkert vet är 23+ den vanliga gränsen på sjukhus i västvärlden när det gäller att sätta in livsuppehållande åtgärder. Östra har den gränsen för de tycker att överlevnadschanserna tidigare än så är för små i förhållande till det plågsamma i vården och riskerna för komplikationer. De räddar bara barn som föds tidigare än vecka 23+ om barnen verkar vara ovanligt mogna, t ex om man har räknat fel vid UL. I Uppsala och Umeå har man dock en gräns vid vecka 22+ för att sätta in intensivvård. De anser att alla människor har rätt till vård och att födas för tidigt är ett akut tillstånd. Detta är något som engagerar mig eftersom jag har en son född och död i vecka 22+5. 

Håller med dig angående dokumentären!

Fast de sista veckorna innebär inte ett prematurt barn. Lite av poängen med trådstarten är väl just att få folk att inse vad de önskar sig - ungefär som att säga "gud vad skönt, jag skulle vilja ha det som du och vara hemma hela dagarna" till någon som är sjukskriven på grund av kroniska smärtor.