Tack alla!
Jag gick till jobbet på måndagen och bröt ihop samma sekund som jag kom in genom dörren. en vänlig kollega tittade upp från skrivbordet och och sa "nej, men, hej!" och jag hann inte ens svara innan jag började gråta och sprang in på toan. Grät mest resten av förmiddagen, men hann prata med min chef och berättade hur livet är just nu.
Han var jätteförstående (fast det visste jag sedan förut att han skulle vara) och vi (eller jag
) lade upp en plan för de kommande två veckorna. Jag skulle jobba det jag kände att jag orkade med, gå ut och promenera om jag behövde, packa upp min arbetsplats och komma i ordning där (mitt jobb bytte lokaler tre dagar efter jag blev heltidssjukskriven innan Eira föddes och min snälla kollega packade alla mina grejor och flyttade dem åt mig, nu stod de fint i kartonger på nya stället) och vara föräldraledig en dag i veckan. Sedan går jag på semester och vi (jag och min man och Edvin) åker till Thailand för att komma ifrån allt tråkigt hemma ett tag.
Jag orkade med cirka 6 timmar och visste inte om jag skulle orka ta mig hem, men till slut gick det också. Tisdagen gick lite bättre, men jag jobbade cirka 6 timmar då också och fick prata med läkaren på eftermiddagen. Jag sa ärligt hur dagarna hade varit, att jag hade (trots allt) sovit lite bättre, men jag är vansinningt trött, att jag pratat med chefen, ska vara föräldraledig en dag i veckan, ska åka iväg på semester, SKA ringa kuratorn som jag egentligen inte vill komma till (jag har ju gått till henne förut och det ledde inte framåt), och allt annat jag kunde komma på om mitt liv. Helt plötsligt säger han att han skulle skriva ett sjukintyg på 25% för två veckor och att han tyckte att jag borde vara kvalificerad att få komma till psykologen istället för kuratorn!!! Jag skulle ringa kuratorn, berätta samma sak för henne och sedan be henne kontakta min läkare så de kunde avgöra slutgiltigt!
På onsdag morgon ringde jag kuratorn (med lite vånda inombords) och berättade "allt" för henne, sa som det var med förra gången jag gått hos henne och mina känslor inför att börja hos henne igen, berättade om psykologerna jag gått till efteråt, o.s.v. Otroligt nog minns hon mig trots att det var över tre år sedan jag gick till henne tre gånger!
Hon sa på en gång att hon tyckte att jag självklart skulle få gå till psykologen, men när jag nämnde min förra psykolog på mödrabarnhälsovården som jag inte skulle få gå till den här gången, så sa hon att hon skulle ringa henne (om hon fick för mig) och höra om det var möjligt att passera gränsdragningen som gör att jag inte får komma tillbaka till henne! Hon skulle också kontakta psykologen som är knuten till vårdcentralen och höra vad hon sa.
Sedan ringde kuratorn upp mig och sa att hon inte hade fått tag på min gamla psykolog, men den "nya" hade lovat att jag skulle få komma till henne om jag inte fick komma tillbaka till min gamla!
På dessa två dagar har två jättestenar fallit från mina axlar; jag får vara 25% sjukskriven och får den vila jag behöver. Dessutom får jag kanske komma tillbaka till min "gamla" psykolog, annars får jag gå till den nya psykologen och jag behöver inte gå till kuratorn! En långsiktig lösning för samtalskontakt är skapad.
Kuratorn sa något som jag hört många säga, men som inte tagit till mig (för det har sagts i så många olika varianter som jag inte kunnat relatera till): Du har en bra grundstyrka... (hon mindes även det från mina besök hos henne).
Jag har aldrig känt mig starkare än någon annan, man klarar de problem man ställs inför för att man
måste, inte för att man är stark. Jag har inte haft något val, mina barn är mina barn! Men när kuratorn sa det kom det en liten insikt iaf, jag kanske har en annorlunda sorts grundstyrka som de flesta inte har. Jag har svårt att tro att den är något märkvärdigare än den styrka som ni alla här har, ni har klarat er igenom samma kaos som jag har varit med om, men jag känner mig inte annorlunda eller "starkare" än någon annan ändå. (äsch, svårt att förklara vad jag menar, men det blev en ny tanke för mig när kuratorn sa det iaf).
Idag, fredag, har jag varit föräldraledig och tagit det lugnt med Edvin. Jag var helt knäckt fysiskt och mentalt efter arbetsveckan, men gick över till min vän/granne som har en pojke som är lika gammal som Edvin. Min svägerska var där också och jag lade mig på kökssoffan och bara tog emot omsorg från mina vänner när barnen (blev totalt 5 barn i åldern ½-4 år) rusade omkring (nja, kanske inte ½-åringen). Efter en liten stund kändes allt bättre och jag lyckades kliva upp från soffan och umgicks "normalt" i flera timmar. Fick energi att laga en morotssoppa till middag och fixa semlor till kvällsfika! Nästa vecka ska jag vara ledig på torsdagen... Ser redan fram emot den dagen
!
