Ni som fött i vecka 32-34 hur gick det för era barn?

Startsidan

Logga in med Facebook

Du är här:
Familjeliv.se
Forum
Förälder
Prematurbarn
Ni som fött i vecka 32-34 hur gick det för era barn?

Prematurbarn - Förälder

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

Ni som fött i vecka 32-34 hur gick det för era barn?

Sön 14 feb 2010 04:27 Läst 5336 gånger Totalt 61 svar

matiLLa
Visa endast

Har blivit inlagd för tidig vattenavgång och är idag i vecka 32+0. Läkarna har sagt att bebisen förmodligen kommer komma ut inom de närmsta dygnen men att jag annars kommer bli igångsatt vecka 34+0.

Ni som fött kring dessa veckor, hur stora var era barn? Hur länge fick ni stanna på neo? Vilken hjälp behövde era barn? Hur gick det sen?

Kom som en chock det här och man känner sig inte riktigt förberedd för detta! Hade ju räknat med att gå över tiden och kanske vara gravid i tio veckor till...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-02-14 04:57
Kunde ni amma era barn? Hur lång tid tog det isåfall innan det kom igång?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-02-18 11:29
Nu har det hänt grejer. Mina blodprover visade en något förhöjd begynnelse till infektion och läkarna har beslutat att sätta igång mig idag! Känns väldigt väldigt nervöst och helt plötsligt känner jag mig så oförberedd och rädd..

Nån som blivit igångsatt kring 32-33 och kan berätta lite? Läkarna ska komma in och prata lite mer med mig om ett tag annars är det bara väntan på att en förlossningssal ska bli ledig.... Sjukt nervöst men så spännande på samma gång!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-10-28 23:48
...och så 8 månader senare! Kanske har ni kvar denna tråd eller så får jag inga svar alls..

Hur har det gått för er alla och era småttingar? Känns som en evighet sedan jag låg inlagd på Huddinge med laptopen i knät och startade denna tråd. Och tiden på neonatalen, som kändes som en evighet när man var där, känns så långt borta men ändå minns man precis allt, alla känslor och den ständiga oron...

Och nu sitter man här och i rummet intill sussar världens finaste pojk! :) Vi är så glada och lyckliga över att allt gått bra!

Här är vår historia lite kort:
Mitt vatten gick i vecka 31 och Loke föddes i vecka 32. Vi låg på neonatalen i lite drygt 3 veckor innan vi fick komma hem med hemsjukvård. Sonden hade han kvar i ett par veckor hemma medan vi tränade amning. Vi introducerade också nappflaskan för att pappan skulle kunna mata och snabbt därefter åkte sonden! Så skönt! Äntligen kunde vi få SE på vår bebis ordentligt, utan slangar! Minns denna dag speciellt, kändes verkligen som ett stort steg. Att vår bebis var "normal". Nu både ammade han och åt ur flaskan. Helammade till ungefär 5½ månad då han för första gången fick smaka ersättning och smakisar. Han har hela tiden lagt på sig bra och gått upp kilo efter kilo. Nu äter han allt möjligt, men favoriten är ändå frukt..

Han har hela tiden varit helt frisk och är än idag. Ändå har vi dock haft perioder av oro... Ett misstänkt blåsljud på hjärtat skulle utredas vilket tog ett par månader. Inte kul, men skönt när allt visade sig vara normalt. Sen har vi precis avslutat en utredning på njurarna efter att han hade UVI. Ultraljud och röntgen, rutinkontroller, men oroa sig gör man ju ändå. Även där visade det att allt var normalt.

Den ständiga oron. Börjar så fort man får reda på att man är gravid och slutar...? Ja, aldrig kan jag tänka mig :)

Idag är Loke iallafall 8 månader och har blivit hela 68 cm lång och 8,4 kg tung (han vägde 2,1kg och var 48cm när han föddes) Han gillar att stå upp och tjoa, hålla våra händer och gå framåt, sitta på golvet framför spegeln och prata, åla sig fram, åla bakåt, han står på alla fyra och ropar, han kan skrika HÖGT, han har sagt "-TITTA!" flera gånger och han älskar frukt och hatar fisk. Han har helt plötsligt blivit en egen liten person och det är helt underbart!

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till

1 känsla given:

Tack (1)
1. «
2. ‹
3. 1
4. 2
5. 3
6. 4
7. 5
8. 6
10. ›
11. »
1. Katarina76
  Visa endast
  
  Ons 24 feb 2010 08:49
  
  #51
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Vi har nu legat inne fem dagar. Han har inga problem alls med andningen utan det enda är väl att han behöver hjälp att hålla värmen och att han inte kan amma än. Amningen övar vi på men han somnar rätt snabbt och ligger mest och snuttar. Han är vecka 33+2 idag, han borde väl komma igång snart tycker jag? Ibland får han ett bra grepp och suger på men orkar bara nån minut. Hur har det funkat för er andra med amningen? Han ligger i värmebädd och har sond och sover nästan hela tiden. Det enda som är surt är att de inte har nåt rum åt oss än så ikväll är andra natten vi får åka hem och sova... inte lätt att lämna honom där, usch.
  Du kan få vänta ett tag till på att sonen ska orka amma hela mål om han är för trött. Det är så olika när de orkar börja suga, många vill ju mest sova och mysa vid bröstet i början.
  
  Ja, visst är det hemskt jobbigt att lämna sitt barn och fara hem och sova! Jag tycker det borde vara olagligt att skilja barn och föräldrar. Hoppas ni får något rum snart, de brukar prioritera en när barnet visar mer amningsintresse!
2. thessires
  Visa endast
  
  Ons 24 feb 2010 09:37
  
  #52
  
  Mina tvillingpojkar föddes med planerat snitt i v.32+6. De vägde omkring 1800 gram och var 42 cm. Vi stannade på neo i 12 dagar och sedan hade vi hemsjukvård 2 ggr i veckan en tid efter att vi kommit hem. Nu är mina pojkar 1 år och är som vilka 1-åringar som helst, lite mindre förstås. De väger ca 10 kg nu. Mitt tips är att få igång amningen så snabbt det bara går, ju snabbare de börjar äta ordentligt desto snabbare får ni komma hem. Ett stort grattis och lycka till .
  
  Kram
3. bohusbebis
  Visa endast
  
  Tors 25 feb 2010 11:45
  
  #53
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Vi har nu legat inne fem dagar. Han har inga problem alls med andningen utan det enda är väl att han behöver hjälp att hålla värmen och att han inte kan amma än. Amningen övar vi på men han somnar rätt snabbt och ligger mest och snuttar. Han är vecka 33+2 idag, han borde väl komma igång snart tycker jag? Ibland får han ett bra grepp och suger på men orkar bara nån minut. Hur har det funkat för er andra med amningen? Han ligger i värmebädd och har sond och sover nästan hela tiden. Det enda som är surt är att de inte har nåt rum åt oss än så ikväll är andra natten vi får åka hem och sova... inte lätt att lämna honom där, usch.
  För oss tog det lång tid innan han åt tillräckligt själv, nästan 4 v. Dessutom tog det en evighet innan jag lyckades pumpa några större mängder (blev aldrig nån mjölkkossa men barnen har tydl fått tillrääckligt). Ha tålamod, barnet är väldigt duktigt på att ta för sig när den är mogen för det. Men låt det inte bli prestige med amning, för vissa funkar det, för andra inte.
4. MelissaLiamLilo
  Visa endast
  
  Tors 25 feb 2010 14:22
  
  #54
  
  Min dotter föddes i vecka 33+6 och vägde 2516 g och var 43 cm lång. Vi fick stanna på neo i enmånad och detta pga av att hon hade högt bilirubin och för att hon inte gick upp i vikt riktigt som hon skulle. Jag kunde amma henne efter 2 dagar men inte fullt ut, vi fick koppa och sondmata henne i ca 2 veckor och sedan så gick det bättre att amma henne. Hon hade även andningshjälp de 7 första timmarna och sen kunde hon andas alldeles själv. Anledningen till att vi fick stanna så länge var för att hon var tvungen att sola mycket eftersom bilirubinet gick upp och ner hela tiden. Men nu är hon en stor tjej på snart 10 månader och väger snart 8 kg och är ca 70 cm lång. Och ska snart bli storasyster! Lycka till med bebben!!
  
  MVH Jessica
5. MelissaLiamLilo
  Visa endast
  
  Tors 25 feb 2010 14:24
  
  #55
  
  Glömde skriva att dom var tvugna att ta ut henne för att jag fick havandeskapsförgiftning. Och hon låg i säte så det blev att ta ut med snitt!
6. hemmafrun
  Visa endast
  
  Fre 26 feb 2010 01:12
  
  #56
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Glömde skriva att dom var tvugna att ta ut henne för att jag fick havandeskapsförgiftning. Och hon låg i säte så det blev att ta ut med snitt!
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Min dotter föddes i vecka 33+6 och vägde 2516 g och var 43 cm lång. Vi fick stanna på neo i enmånad och detta pga av att hon hade högt bilirubin och för att hon inte gick upp i vikt riktigt som hon skulle. Jag kunde amma henne efter 2 dagar men inte fullt ut, vi fick koppa och sondmata henne i ca 2 veckor och sedan så gick det bättre att amma henne. Hon hade även andningshjälp de 7 första timmarna och sen kunde hon andas alldeles själv. Anledningen till att vi fick stanna så länge var för att hon var tvungen att sola mycket eftersom bilirubinet gick upp och ner hela tiden. Men nu är hon en stor tjej på snart 10 månader och väger snart 8 kg och är ca 70 cm lång. Och ska snart bli storasyster! Lycka till med bebben!! MVH Jessica
  Då var hon ju jätte stor.
  -Min dotter i v. 35+0 vägde 2.4 och alla tyckte hon var stor:)
7. elinak83
  Visa endast
  
  Lör 27 feb 2010 21:27
  
  #57
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Jaså? kanske de jag har då. jag har verkligen skitont i lederna, jag kan inte ens lyfta ett mjölkpaket. Hur vet man om de är de man har?
  ingen aning, men d blev iaf bättre när jag slutade pumpa så jag antar att d va d...jag fick ont ca 3 dar efter förlossningen. Frågade min sambo om man verkligen kan ha träningsverk i fingrarna, trodde d va d förs efter förlossningen, men d försvann ju aldrig. Så d e mkt möjligt att du åxå har d. Sök lite på google d gjorde jag. Lycka till!
8. dna rna
  Visa endast
  
  Lör 27 feb 2010 22:43
  
  #58
  
  Grattis till pojken!
  Mitt vatten gick också helt utan föraning i v. 31+2. Blev inlagd på special BB, sängliggande förstås. Hann med god marginal få de båda sprutorna och födde sedan efter 8 dagar, i v. 32+3, en pojke på 1971 g.
  Vi var med honom på akutsalen i 2 nätter, då han hade CPAP och diverse andra slangar och sladdar. Vi fick en säng inne på akutrummet där vi hade bebisen på bröstet hud mot hud hela tiden (känguruvård). Vet inte hur utbrett känguruvård är, men vi vårdade honom i känguru under hela neo tiden, 2,5 veckor, då vi var med i en forskningsstudie om vård av för tidigt födda. Vi till och med sov med honom på bröstet.
  Efter 2 nätter fick vi ett familjerum, och då hade han bara sond och saturationsmätare, men han fortsatte att få vår värme genom att ligga mot bröstet. Jag och pappan turades om under dygnet. Det bästa för ett tidigt barn är ju att ligga kvar i magen, men det näst bästa måste ju vara att ligga hud mot hud, få värme, dofter av föräldrarna och känna hjärtslagen...Rekommenderas verkligen, men det är samtidigt ganska fysiskt jobbigt.
  
  Jag började pumpa efter några dagar och det fungerade bra. Efter ca 4 veckor helammade han och vi blev utskrivna från hemsjukvården.
  
  Idag är han korrigerat 4 månader och en stor kille! 7,3 kg och 68 cm lång! Tiden har gått såå fort, tänk att vi haft honom i 6 månader! Han är världens sötaste och mår jättebra!
  
  Vet du varför vattnet gick?? Min vattenavgång var oförklarlig....
  
  Allt verkar ju gå jättebra för dig, MatiLLa. Stort lycka till och se till att njut av tiden när ni kommer hem!
  
  Kram!
9. matiLLa
  Visa endast
  
  Tors 28 okt 2010 23:32
  
  #59
  
  ...och så 8 månader senare! Kanske har ni kvar denna tråd eller så får jag inga svar alls..
  
  Hur har det gått för er alla och era småttingar? Känns som en evighet sedan jag låg inlagd på Huddinge med laptopen i knät och startade denna tråd. Och tiden på neonatalen, som kändes som en evighet när man var där, känns så långt borta men ändå minns man precis allt, alla känslor och den ständiga oron...
  
  Och nu sitter man här och i rummet intill sussar världens finaste pojk! :) Vi är så glada och lyckliga över att allt gått bra!
  
  Här är vår historia lite kort:
  Mitt vatten gick i vecka 31 och Loke föddes i vecka 32. Vi låg på neonatalen i lite drygt 3 veckor innan vi fick komma hem med hemsjukvård. Sonden hade han kvar i ett par veckor hemma medan vi tränade amning. Vi introducerade också nappflaskan för att pappan skulle kunna mata och snabbt därefter åkte sonden! Så skönt! Äntligen kunde vi få SE på vår bebis ordentligt, utan slangar! Minns denna dag speciellt, kändes verkligen som ett stort steg. Att vår bebis var "normal". Nu både ammade han och åt ur flaskan. Helammade till ungefär 5½ månad då han för första gången fick smaka ersättning och smakisar. Han har hela tiden lagt på sig bra och gått upp kilo efter kilo. Nu äter han allt möjligt, men favoriten är ändå frukt..
  
  Han har hela tiden varit helt frisk och är än idag. Ändå har vi dock haft perioder av oro... Ett misstänkt blåsljud på hjärtat skulle utredas vilket tog ett par månader. Inte kul, men skönt när allt visade sig vara normalt. Sen har vi precis avslutat en utredning på njurarna efter att han hade UVI. Ultraljud och röntgen, rutinkontroller, men oroa sig gör man ju ändå. Även där visade det att allt var normalt.
  
  Den ständiga oron. Börjar så fort man får reda på att man är gravid och slutar...? Ja, aldrig kan jag tänka mig :)
  
  Idag är Loke iallafall 8 månader och har blivit hela 68 cm lång och 8,4 kg tung (han vägde 2,1kg och var 48cm när han föddes) Han gillar att stå upp och tjoa, hålla våra händer och gå framåt, sitta på golvet framför spegeln och prata, åla sig fram, åla bakåt, han står på alla fyra och ropar, han kan skrika HÖGT, han har sagt "-TITTA!" flera gånger och han älskar frukt och hatar fisk. Han har helt plötsligt blivit en egen liten person och det är helt underbart!
10. matiLLa
  Visa endast
  
  Tors 28 okt 2010 23:39
  
  #60
11. 8bp
  Visa endast
  
  Sön 31 okt 2010 01:34
  
  #61
  
  Vad söt han är!
  Själv tycker jag att prematurer är så fantastiskt söta, men det är nog för att vi har fått åtta sådana själva. Jag vet inte om du fortfarande vill ha några berättelser hur det gått för andra barn som är födda ca två månader för tidigt, men vi har ju en del erfarenhet av det så jag berättar gärna en del om du har lust att höra.
  
  Trots att min fru haft havandeskapsförgiftning vid alla graviditeter har hon velat ha många barn och vågat få åtta. Så här ser barnens födelsestatistik ut:
  Temilia        vecka 35    2020 g
  Matteus       vecka 29    1300 g
  Zacharias   vecka 32    1780 g
  Levi              vecka 31   1460 g
  Rufus          vecka 34     2385 g
  Tehilla        vecka 30   1224 g
  Alpha           vecka 32   1483 g
  Junior        vecka 29   1026 g
  Jag berättar gärna lite mer sen, men om någon är intresserad så kan ni läsa ett kapitel ur ett bokmanus som min fru håller på med. Kapitlet handlar om när två av våra barn föds och några upplevelser som var i samband med deras födslar.
  
  kapitel1.se/nina-blad/mamager-08---agent-till...
  
  Några av våra barn har tagit mycket lång tid på sig att komma ifatt både storleksmässigt och även mognadsmässigt, så det har varit en speciell resa med förkylningsastma, apné och annat som inneburit mycket oro och akuta sjukhusbesök, men det har det varit värt. Inga bestående men för någon förutom att de är lite kortare än de skulle varit annars.
1. «
2. ‹
3. 1
4. 2
5. 3
6. 4
7. 5
8. 6
10. ›
11. »