Dagisfröken trycker på att min son har ADHD

Jag har själv barn med NPF o jag jobbar på en förskola där vi har en gosse som är 4 år som har svårt för samspel o en massa mer.
Jag reagerar lite på HUR de sa detta till dig!
jag kan tycka att man verkligen får tänka på hur man lägger upp saker o ting o att man tar det i ett smatalsrum. Att man börjar med att tala om alla goda sidor o alla bra saker hos sonen.
Han är ju bara 2,5 år. Visst, jag tänker med att han kanske kan ha NPF, kanske inte.. Bra att de reagerar tidigt, det betyder ju som ovan skrev att de ser din son. kanske hade du tagit det bättre om det hade lagts upp på annat vis??
Till mig sa personalen om min lille son: han är så duktig o kan detta o detta, han är snäll o hjälpsam o vill så väl, MEN han har så svårt med att sitta stilla, o han styrs helt av sina impulser. han behöver igenom hela sin dag en vuxen som hjölper honom att hålla ihop. Som tar honom i knät i samlingen, sitter med han vid måltiderna osv osv, för annars bara flackar han runt o hamnar i konflikter. Men han är såå underbar o han försöker verklinegn, men det är svårt för honom!
Ett helt annat upplägg som man säkert får en helt annan reaktion på..

Tycker också att du ska lyssna på vad läkaren säger. Du har inget att förlora, tvärtom, OM det skulle vara något så får sonen din hjälp tidigt! Medicinering är inte det första man provar, finns rekommendationen på att barn under 6 år inte ska medicineras md "adhd-medicin". sen finns det untagsfall där det varit nödvändigt för barnens välbefinnande!!
En adhd.vänlig miljö är A o O o är det på dagsi som de största problemen finns så kan de få hjälp med att göra din sons dagar där lättare för honom.
han är i slutändan, hur eller hur, den som kan gå vinnande ur detta!

Kom oxå ihåg, att man är ingen dålig försälder om det skulle nu skulle visa sig att han har lite svårt för en del saker.. Sen är han ju bara 2,5 år o mycket kan hända-- men det på båda hållen..

tycker som sagts tidigare, ta upp detta med annan personal inte bara din "personliga favvis".
om det nu är nåt så kan du vara glad att det upptäcks, själv trodde jag inte ens de gjorde utredningar på så pass unga.

sen är man som mamma "hemmablind", jag tvivlar inte på att dina observationer är korrekta men de lever ett helt annat liv på dagis som vi inte är delaktiga i.

Jag tycker INTE att förskolepersonalen ska ställa kvasi-diagnoser. Visst ser de många barn och visst är det jättebra att de uppmärksammar skillnader. Men då kan de påpeka till föräldrarna vad de sett men inte försöka sig på att ställa egna diagnoser och framför allt inte påpeka vad de tycker att föräldrarna ska göra. Vi råkade ut för detta också, visserligen inte inom samma område men gång på gång ville de på dagis få det till att vår pojke hade nån allergi, typ laktos. Vi tog upp det med bvc vid ett antal tillfällen trots att vi själva visste att det inte var ett problem. Och det var heller ingenting.
Lycka till TS och gå på din egen känsla.

tycker inte heller att sfk ska ställa diagnoser men de har en rätt att uttrycka oro.
tycker inte det ska vara som på min fsk där de inte kan ta problemet med en av barnen med mamma för hon vägrar se sin sons "fel".

En fördel som kan nämnas om man får diagnosen tidigt, vilket min man fick (väldigt tidgt men så¨var det också över 20 år sen) är att det behöver inte sättas inte så mycket hjälp då men den dagen som det kanske blir poblem så går det mycket fortare att få hjälp.

Min man började medicinera när dottern föddes för då fungerade det inte längre, innan dess gick det bra utan. Nu hade redan diagnos så från det att jag tog upp det med honom och tvingade honom att ringa tog det bara några veckor tills han hade medecinen utrskiven mot att jämföra om han först skulle genomgå en hel utredning osv. Sen är det fortfarande lite "overkill" att göra en full utredning på en 2 åring tycker jag.

Håller med som många andra säger, ALLA som har adhd har inte ALLA symptom.

Det är väl bra att din sons förskola uppmärksammat ett ev "problem" (problem är ju fel ord, men jag kommer inte på nåt bättre nu....) så at ni kan kolla upp det och ev få en diagnos tidigt i livet.

Min sambo har adhd, hans diagnos ställdes när han var 29 år.

Hej

jag är mamma till en elvaåring som idag är medicinerad med concerta
jag upptäckte då han var ett år att det var något som inte stod rätt till då han blev VÄLDIGT orolig vid miljöbyte, jag fick slåss för en utredning på honom och den blev gjod då han var 5 och ett halvt år och det var vår räddning! jag fick istället höra av bvc att jag inte hade någon diciplin på barnet DET VAR TUNGT!

jag tycker att du ska ta till dig vad personalen säger MEN inte göra något åt det förrän du är redo
det jag har lärt mig om ADHD är att det är ärftligt och du skriver att din far har det och jag är inte säker på HUR det nedärvs...

Att tala 6-8 ordsmeningar då man är 2 år är helt fantastiskt! och behöver inte indikera ADHD men vad vi vet idag är att adhd barn ofta är smartare än andra barn *blink* men jag har också en tvååring och hon talar MYCKET bra och klär sig själv allt från strumpor till tröja och overall och hon har definitivt inte adhd

jag tycker du ska ta ett möte med dagispersonalen och tala om att du blivit kränkt och att han är två och någon utredning ska INTE göras förrän du är redo eller att dagispersonalen VERKLIGEN vet vad dom snackar om

det är ju såhär att dom kanske har lite problem med honom att han är aktiv och behöver en utredning på honom för att få extra personal

du har ju inga problem med din son eller hur? och det är det som är viktigast att hemma situationen fungerar eller hur?

hoppas att du blir hjälpt av tråden och lycka till

Victoria

Säger som andra bra att personalen är engagerade men har dom sagt det på rätt sett? En sån sak är ju rätt känslig. Som mamma är man hemmablind ett bra exempel har jag. Jobbar på förskola. Hade en kollega som tog med sig sin son då och då. Vi i personagruppen märkte att pojken var lite annorlunda och inte reagerad på vissa grundläggande saker. När jag pratade med kollegan sa hon inget om någon diagnos "han är bara lite blyg" Hon var tjänsteledig i två år. När hon kom tilbaka så berättade hon att pojken hade fått en diagnos på adhd och autism. Alla hade sett det men hon ville inte ta till sig det. Glad var hon nu att pojken fick rätt hjälp

Bvc kan ju ge sin syn på saken efter att ha sett honom men dig i ett rum i ca 20 min. Dagis fröknarna ser ju hur han är med andra barn och vuxna hela dagen. Stor skillnad.

Du kan ju alltid utreda honom och har han inget så är det ju inget mer med det och så kan fröknarna sluta tjata men skulle han ha nått så är det ju viktigt att han får hjälp snabbast möjligt för sin egen skull.

Bra TS, på dem bara.

Personalen på förskolan säger så BARA för att var dumma mot dig och ditt barn.

Dra in alla instanser som finns, det är MOBBING, FÖRTAL, ja t.o.m en gnutta psykisk misshandel men framförallt genuint ELAKT!




...eller så kan det vara så att hon har bred erfarenhet av barn och tycker sig se en skillnad och vill understryka det hon lagt märke till för att ta tag i det så snart som möjligt ifall det skulle vara något.

Ett barn som är 2,5 år utreds inte ens för ADHD. Om ett barn ska utredas innan 4 år finns där synnerligen starka skäl.

Tycker dagis borde fokusera på att förbättra miljön för din pojke i första hand. Fundera på vad de kan göra för att underlätta. Ni ska kanske sitta ner tillsammans och prata i lugn och ro angående vad som fungerar och vad som inte fungerar. Tillsammans kanske ni kan komma på lösningar.

Men det du skrev om middagssömnen TS, att barn med ADHD inte sover på dagen, eller om han haft ADHD hade de inte fått han att sova på dagen. Det är inte sant. Min son har grav ADHD, han sov middag 2-3 timmar fortfarande när han var 4,5 år. Alla med ADHD är inte lika varandra även om de har gemensam problematik.

Jag tycker ändå att du ska ta till dig vad dagis säger om problematiken. Vissa saker ser man inte hemma utan de kommer fram i en större grupp och en rörigare, mer tempfylld miljö. Men ställ krav och fråga vad de kommer att göra för att underlätta. Det handlar inte om att få diagnos på ett 2årigt barn i första hand, utan att uppmärksamma och försöka lösa de svårigheter barnet har.