Min son är inne i en väldigt fysisk period just nu. Han ska knuffas och sparkas och testa sina gränser. Han började förskolan i januari, strax innan han fyllde två år, så det är mycket som har hänt i hans liv de senaste månaderna.
Bara någon vecka efter att han hade börjat kom han fram och bet mig i kinden helt utan anledning, vi låg på golvet och lekte. Han hade då några dagar innan bitit mig i fingret. Då var det nolltolerans från min sida. Jag sa att man inte får göra så och sedan avbröt jag leken och gick därifrån. Sedan dess har han aldrig mer bitits, och han har inte gjort det alls på dagis som tur är.
Med sparkandet och knuffandet har jag tagit det lite lugnt. Vi säger ofta att bebisen i magen sparkar mamma på magen, och då är det inte så lätt för honom att förstå varför inte han får sparkas. Nu börjar han dock nå gränsen för vad som är okej eftersom det bara blir mer och mer. På skötbordet vill han gärna sparkas, och då är det i maghöjd på mig, vilket inte är så bra med tanke på att jag är gravid. Sparkar han mig då så säger jag först en gång att om han gör det igen så får han gå ner från skötbordet oavsett om vi är klara eller inte. Sparkar han igen så lyfter jag ner honom. Samma sak i soffan, där vill han gärna sparka oss i ryggen, han får en varning, lyssnar han inte så lyfter jag ner honom på golvet. Nu har jag precis börjat med vad jag kallar nolltolerans; att lyfta undan honom från platsen där han sparkas så att han inte kommer intill mer. Vi får se om sparkandet avtar eller om jag måste komma på något annat. Att lyfta undan honom tror jag är det mest konkreta, alltså det som han har lättast att förstå och koppla till sin egen handling.
