Jag tycker faktiskt också bebistiden är ganska tråkig. Jag älskar att det börjar hända saker på riktigt med dottern, hon börjar säga ord, snart går hon välan. Jag bara väntar tills hon kan prata hela meningar så det går att konversera med henne!
Jag sakna den där riktigt lilla pluttbebisen ibland, men inte mellantiden, när hon bara var liksom. Nu börjar hon bli en alldeles fantastisk lite människa! Eller ja, fantastisk har hon väl alltid varit, men hon börjar bli en egen liten person.
