Liten är sju veckor och en missnöjd liten pojk. I princip enda gången han är nöjd är när han får ligga vid mitt bröst och snutta/äta. Tar jag bort honom därifrån och "bara" bär honom eller har honom liggandes högre upp gnäller han och gråter. Om jag inte lägger tillbaka honom vid bröstet snarast jobbar han upp sig och skriker till slut så han inte får luft. Det räcker alltså inte att bara bära eller ha honom nära, han ska ligga vid bröstet. På nätterna sover han som bäst med ansiktet rakt in i tutten (Hur han andas, det vet jag inte men det gör han...) Napp tar han inte.
Ibland går det att söva honom om vi går en promenad med vagnen och då kan han sova färdigt där själv i upp till tre timmar (Halleluja) En promenad föregås dock av gallskrik som skär i mitt mammahjärta och som börjar redan när mössan ska på. Jag vyssar, pratar, kramar och pussar, inget hjälper. Ibland tystnar han redan när han läggs i vagnen, men oftast tar det en bra stunds promenad innan han lugnar sig. Jag är inte helt bekväm med att låta honom skrika så, men alternativet är att vi inte skulle komma ut alls de flesta dagarna.
Visst finns det små små stunder när han verkar nöjd (även utan bröstet) och vi försöker verkligen att njuta av dem. Problemet är att hans pappa inte kan avlasta mig, han kan inte trösta honom hur han än försöker och jag orkar snart inte lyssna på skriken mer. Resultatet blir att jag ligger som en sugga i soffan med liten vid bröstet dagarna i ända, för att det är enklast och för att han är nöjd.
Jag börjar känna att det inte är hållbart eftersom jag drar mig för att ge mig iväg på saker och träffa andra. Det blir för jobbigt att han skriker, att vara tvungen att sitta och amma hela tiden och att även om han sover är jag orolig för att han ska vakna och på vilket humör han ska vara då. Det blir jobbigt med andras medkännande blickar.
Hur ska jag orka hålla i? Jag förstår ju att han inte kommer att vara sådan här för alltid, men det känns långt till bättring...
