Här är lillebror (snart 2 år) billig. Allt ska pillas, testas, klättras, undersökas. Och han SKA. Vilja till tusen och en uppfinningsrikedom som inte är av denna värld. Finns inte pallen i närheten kan man ta vad som helst annat att klättra på. Hans leksaksspis funkar utmärkt. Det är ju bara att fälla ner ugnsluckan så har man ett trappsteg. Vända på en låda så har man en pall. Ser han mig göra en sak är han raskt där för att testa själv. Gallret runt öppna spisen är numera fastskruvat i väggen eftersom han vet hur man drar undan gallret, öppnar luckorna och att klättra in är ju en baggis...En pyjamas efter ett ingående besök i öppna spisen är inget man tvättar. Tur att han har vett att akta sig för den när den är varm iaf. Eller nu iaf. En dag när vi eldade hämtade han en låda, vände upp och ner på för att ställa sig på så han nådde det varma glaset med fingertopparna. NU, 3 blåsor senare, aktar han sig. SUCK! Kasta mat är den senaste trenden. Och allt bara för att reta mig. Det var meningen att både jag och min man skulle börja jobba den 23/1, men jag vet inte riktigt om man kan säga att de blivit så. Sedan dess har det varit 30 arbetsdagar och vi har vabbat 20! Imorgon är det studiedag på dagis, men om det inte blir ett slut på alla sjukdomar efter det tror jag att jag lämnar in min avskedsansökan som mamma. Mitt tålamod har flugit all världens väg och jag tål ingenting. Barnen känner det och blir extra griniga och så har vi en spiral som jag inte orkar bryta. BLÄ!!!! Nej, vi behöver verkligen vara ifrån varandra en stund nu och få några slags rutiner. Att bara göra tillfälliga gästspel på jobbet är inte kul längre :(
