Oj, missade att tråden var fullt så gammal. Skulle kanske ge lite mer uppdatering. Fram till 1 års ålder hade min dotter sovit 4 timmar i sträck vid 1 tillfälle, normalnatten var 1-2h sömn åt gången. För att somna om gällde amning eller vrålskrik i en timme. Vi vet fortfarande inte vad som varit problemet, magknip, nattskräck, seperationsångest, hunger??? När hon var 1 slutade jag nattamma och mannen tog över nätterna. Hon fick vatten när hon vaknade (vägrade välling) men det var mycket skrik.
Efter två månader på soffan så fixade min rygg inte mer så jag flyttade tillbaks till det gemensamma sovrummet (bodde i en liten tvåa). Dottern började nätterna i spjälsängen men flyttade över till vår säng framåt natten. Fortfarande många uppvak.
När hon var 15 mån flyttade vi, hon fick eget rum och började på förskolan. Jag tror att det blev så mycket omställningar för henne att hon i bara farten accepterade att sova själv. Nätterna blev i ett svep betydligt bättre, hon sov tom en hel natt en av de första nätterna i lägenheten. Hon bråkade inte längre så mycket om att sova men hade svårt att komma till ro, svårt att somna och svårt att somna om. En nattning kunde ta 1-2h och en omnattning mellan 20min-1h. Då räcker det med 3 uppvak för att man ska vara slut på morgonen och blir det fler är man helt förstörd.
1½års sömnbrist har satt sina spår, jag orkar inte med hälften av vad jag gjort tidigare, inspiration och sånt känns avlägset och ja, man blir bitter. Vet inte hur många gånger jag har besvarat frågan "Hur är det med er" med "Bra, men vi är trötta / jag är trött / Eya sover inte så bra / hon somnade 01:30 / hon vaknade 04 / hon var vaken 3h i sträck mitt i natten/osv osv osv" Jag önskar att jag kunde sluta älta våra sömnproblem.
Nu hoppas hoppas hoppas jag att våra nätter förblir så bra som de varit den här veckan för man blir snabbt bortskämd med att få sova!
