Jag håller inte med om att man oftast har dåligt samvete i onödan, utan jag tror att det för det mesta finns en anledning till att man känner som man gör. Det dåliga samvetet är naturens sätt att tala om för oss när vi gör fel, och hjälpa oss att bli bättre föräldrar, tror jag. När jag får dåligt samvete så brukar jag försöka rannsaka mig själv och mitt beteende, tänka efter om jag (och sonen) skulle må bättre om vi gjorde på något annat sätt. Men det går förstås inte alltid att ändra på situationen, även om den känns fel. Just nu har jag dåligt samvete för att jag låter sonen gå kvar i förskolan trots att han blir ledsen varje gång han kommer dit, men jag ser inget annat alternativ än att låta honom gå kvar ändå. I sådana fall försöker jag intala mig själv att jag gjort mitt bästa och att jag inte kan göra mer än så.
