Dåliga föräldra-samveten: hur botar du dem?

Har nästan aldrig dåligt samvete när det gäller barnen. Tänk om all energi folk lägger på att ha dåligt samvete användes till något vettigt istället, då skulle vi komma långt!

Jag får dåligt samvete när ja "mutar" "ber" "frågar" min 19 åriga dotter om ja får bjuda henne på bio (i lördags....)

för att hon inte ska gå ut på stan o röjja Det funkade igår, idag har hon fyra tjejjer i köket o förfestar för att sen gå ut på stan...

Vet ju att hon går ut o har kul, det ska hon ha givetvis, men det händer ju såå mycke skit i stan nu, o jag sover ju såå mycke skönare när hon e hemma.

Sen vill jag umgås så mycket som möjligt med henne nu, för hon ska till sälen o jobba ett halvår......

Med tre barn under fyra år varav den minsta på 8 månader sover sämre än en nattfjäril så är vi ständigt trötta och har sagt nej till det mesta de äldre barnen vill göra som kräver engagemang i form av fram- och tillbakaplockning från vår sida (typ pärlplattor, halsband, måleri, lera osv). Har också lite dåligt samvete över att vi hyssjar på de äldre barnen så fort minstingen sover...

Men sedan några veckor tillbaka har vi, efter att ha läst en artikel i mama, börjat med 15 minuters 'egentid' med barnen. Min man tar ena barnet och sedan jag det andra och så byter vi barn varannan dag. Barnen får bestämma exakt vad de vill göra och så ställer vi äggklockan. Det låter kanske lite futtigt men oj vilken skillnad det gör på hela familjens humör och dynamik. Supermysigt och något jag varmt rek.

Har än så länge inte haft dåligt samvete pga något som gäller min 7 månaders dotter. Det ända som hjärnan har snuddat vid är att jg bara ger henne burkmat. Men jag hinner bara snudda vid tanken sen inser jag att jag hellre spenderar den tiden med henne än står vid spisen extra länge för att göra salt fri mat till henne...

Tex om jag är irriterad och arg och det går ut över barnet fast det inte är hennes fel. Det botar jag genom att säga förlåt och verkligen anstränga mig att göra bättre nästa gång.

Jag har en tvååring och jag får ofta dåligt samvete över en mängd saker, som t.ex. för mycket TV-tiittande, att jag inte orkar göra en massa som att baka och kladda med dottern osv. Känns som man vet vad man borde göra men orkar och förmår inte så ofta. Jag tänker som Konkelbär att vi faktiskt är en normalfungerande familj som älskar vår dotter och det räcker nog ganska långt när man tänker efter.

Jag får dåligt samvete ibland över att jag blir irriterad på sonen (2 år), då kommer jag på mig och förklarar varför mamma är irriterad och försöker hitta på något annat så vi inte fortsätter att nöta på varandra.

Får också dåligt samvete när jag "måste" göra alla måsten (diska, laga mat osv) och försöker leka/bära/prata extra mycket efter en upptagen stund.

Jag har inte dåligt samvete om jag använder TVn som barnvakt ibland. Det kan ju faktiskt vara så att det är trevligare för barnen att koppla av framför en barnfilm, än att springa runt en megastressad och därmed irriterad förälder....

Jag har inte dåligt samvete. Jag är hemma med mina minsta barn, äldsta går i ettan, och jag känner att jag ger dem det som många andra barn inte får. Tid!
Och efterom jag är med mina barn så mycket, så får jag som sagt inte minsta dåliga samvete för en liten stund framför TVn.

Muta med godis... varför skulle det vara så allvarligt om det inte är vanligt förekommande. Det kan ju inte vara flera dagar i veckan. Men ger man barnen bra och näringsrik kost och sötsaker endast på helgerna, förutom en enstaka muta.... so what.

Det jag däremot får dåligt samvete för är om jag har "vaknat på fel sida" och varit sur och irriterad.... Det jag dövar mitt dåliga samvete genom då, är att beo om ursäkt för det, och säga att "mamma var jätteirriterad, förlåt". Å andra sidan lär ju sig barnen något av det med, att man faktiskt kan vara irriterad....

Det jag skulle kunna få dåligt samvete för hade varit om jag jobbat för mycket och inte haft tid och ork med barnen. Det är dock något jag aldrig skulle välja så länge vår levnadssituation ser ut som den gör idag. Mycket ska till för att jag ska jobba heltid och inte se barnen mer än en kort stund på kvällen.

Jag har extremt dåligt samvete över att jag knappt hinner träffa min tvåråirga dotter. Vi får en stressig timme ihop på morgonen, då ska hela familjen göras iordning. Sedan lämnar vi henne på dagis och åker och jobbar. Är det jag som hämtar gör jag det strax innan sex. Då tokstressar vi hem så att hon ska få i sig lite mat för att sedan somna kvart i sju.
Jag har verkligen förstått poängen med att folk går ner i tid när de får barn. Och jag avundas alla dem som kan. Jag är nyanställd på mitt jobb. Det är inte direkt ett barnvänligt klimat. Jag har inte fast anställning, utan är projektanställd. Det känns som om jag hela tiden lever på lånad tid. Har en tung arbetsbörda på jobbet - förväntas göra mycket trots att jag fortfarande känner mig ny. Jag räcker inte till. Har stressmage pga detta, men det finns inga liknande jobb att söka och det är ett "drömjobb".

Jag får dåligt samvete för att jag alldeles för lätt blir gapig och skrikig om jag är stressad. Det är en stor nackdel hos mig, jag går snabbt igång och skäller.

Fördelen är att jag också är snabb att be om förlåtelse, kramar om och förklarar att jag gjorde fel som skrek, att det var för att jag är jäktad och stressad.

Tv ger mig inget dåligt samvete om jag gör något vettigt under tiden som skulle vara svårt att göra med barnen runt benen, till exempel ringer viktiga jobbsamtal eller dammsuger. Däremot får jag kasst samvete om jag själv också degar vid datorn under tiden.

Jag får dåligt samvete när jag gapar på ungarna, fast jag vet bättre - de är ju små. Men jag är duktig på att visa att jag älskar dem, och de ger tillbaka.

Sedan får jag dåligt samvete när jag kör med fjortonåringen och tvingar henne att hjälpa till med småbarnen - jag försöker kompensera genom att ge henne tid och låta henne göra kul grejor.

Det finns säkert andra grejor, men detta är nog det som är jobbigast.

Men jag tilllhör inte dem som har så dåligt föräldrasamvete

Jag ser det som så att jag gör mitt bästa varje dag. Ibland är det inte tillräckligt bra, men barnet har en far också. Och när det inte är tillräckligt bra, så har jag ändå gjort mitt bästa så jag har då gjort allt jag kan. Jag är ingen övermänniska utan det jag gör duger alldeles fint, något jag vill lära mina barn också. :)

Jag har alltid dåligt samvete mer eller mindre... och det spelar ingen roll vad jag än gör så försvinner det inte.... tror jag får mest dåligt samvete över att jag vill ge mina barn ALLT och när jag inte kan det så känner jag mig misslyckad.. är kroniskt trött och kan ibland vara lättirriterad och det får jag dåligt samvete över, att jag kan bli arg och sur osv.
Har blivit granskad och synad inni fogarna pga en vårdnadstvist så det kan nog vara därför som jag är så kritisk mot mig själv nnu.... kände mig mer duktig förut innan alla myndigheter stapplade in i vårt liv. I och för sig så gick det jätte bra för mig, men jag tror nog jag fått ett smärre trauma av att bli utredd och ifrågasatt så mycket som man blir ....