Mina barn är stora idag, och på väg hemifrån. Men ända sen dom var småt har middagen varit den enda tid på dygnet då alla varit samlade på en plats. Middagen har virit den tid på alla suttit ner och pratat, lyssnat och "uppdaterat " oss. Ingen stress, inga kompisar, inget spring, alla mobiler avstängda eller bortlagda. Middagstimmen har varit helig.
I början, när barnen var små, kunde det bli lite livat runt bordet. Men ju större barnen blivit desto mer har dom uppskattat middagstimmen. Dom har hunnit varva ner, vi har pratat igenom dagen, planerat skjutsningar och hämtningar som ska ske under kvällen. Vid middagsbordet har diskuterats vilken tid man ska vara hemma vid en viss ålder. Hur mycket månadspengar är rimligt och vad man ska göra hemma som medlem av en familj.
Ju äldre barnen blev, desto fler kamrater dök upp vid middagarna. Som mest har vi haft runt tjugo personer runt bordet. Bara söndagmiddag var till slut "fredad" från kamrater. Vi har bemödat oss om att laga maten, dukat ordentligt och att sitta ner vid matbordet. Ingen TV, ingen radio, inga telefoner stör. Med allt större barn, som haft allt fler aktiviteter och allt större rörelsefrihet har de trots allt alltid respekterat middagstimmen. Idag, med barn som delvis flyttat hemifrån, säjer alla samma sak. De ska ha samma regler för middagen som vi haft. Den timmen har fått dem att känna sej sedda, hörda och viktiga. Kompisarna har avundats dem både den hemlagade maten och pratet runt bordet.
Visst, det har inte alltid känts så himla roligt att planera middagarna under helgen. Att göra storkok, middagslistor och binda den timmen i dagsschemat. Men det har det varit värt. Vi har inte alltid lyckats att vara allihopa till middagen, men det har alltid varit vår ambition.
