Är det rätt att separera som småbarnsförälder?

Jag svarade också nej också. Jag tycker att många kastar sig in och ut ur relationer och skaffar barn hit och dit alldeles för lättvändigt.

Självfallet så finns det undantagsfall där en separation är nödvändig (våld o dyl), men i övrigt så tycker jag banne mig att man får jobba på sin relation om man har valt att skaffa barn tillsammans.

Röstade nej- eftersom det låter fel i princip. Men sen är det klart att det vimmlar av undantag där det är bättre att makarna skiljs åt än att de fortsätter och pinar varandra. Jag tycker det är dåligt och inte idealiskt att skilja sig som småbarnsförälder. Men jag känner ju inte till de bakomliggande faktorerna. Det är inte vår sak att döma!

Fel i teorin menade jag. I praktiken kan det vara rätt

Självklart, förutsatt att man faktiskt gjort det man kunnat för att få relationen att fungera. Då tänker jag att faktiskt prata om vad som är fel, antingen själva eller kurator. + att man gett det lite tid efter man pratat ut.

Jag svarade ja, eftersom jag tycker att det ska vara självklart att det är ok och rätt att separera om man har ett dåligt förhållande där alla parter mår dåligt.

Däremot ställer jag mig väldigt frågande till varför man splittrar familjer och krånglar till det och separerar och skiljer sig för småsaker som att man inte har de rätta känslorna, det är en trist vardag, man känner inte som förut... Herregud, småbarnstiden är så kort att man gott kan bita ihop för att se hur man känner när man kommer ut på andra sidan. Därmed inte sagt att man ska vara olycklig, men lite kanske man kan anstränga sig?

Men jag förstår å andra sidan inte hur man som förälder klarar av att vara ifrån sina barn varannan vecka? Hur man hanterar att ens ex får en ny partner? Hur man klarar av att inte fira jul med sina barn? Att missa deras födelsedagar? Att en främmande man/kvinna sover med mina barn i sin säng när barnen har haft en mardröm. Jag tror inte att jag någonsin skulle klara av livet som skild förälder faktiskt. Det känns otroligt skrämmande bara jag tänker på det.

Ja det är ju tur att vi lever idag och inte på 1800-talet... Förstår inte hur man kan tycka att det är bättre för barn att växa upp i ett hem där föräldrarna bara står ut med varandra för barnens skull. Där det det bara finns hårda ord och inga känslor alls. Vilka barn blir lyckliga av en sån uppväxt?!

Ja

Hellre två glada föräldrar som bor på olika håll än två olyckliga föräldrar som tvingas samsas på samma yta.

Jag och mitt ex separerade inte pga av barnen, utan helt enkelt för vi vuxit ifrån varandra och var olyckliga tillsammans. Vi lyckades hålla ihop så pass länge att barnen även märkte av att vi mådde dåligt. Och tror att det är därför barnen har tagit seperationen väldigt lätt. På dagis har dom inte märkt någon skillnad på barnen, dom är precis lika glada och spralliga som vanligt. Visst kan dom bli ledsna ibland för att dom ändå vill kunna vara med oss båda samtidigt.
Men när man pratar med dom om det så förstår dom ju att mamma och pappa inte mådde bra av att bo ihop och är mycket gladare nu.

Sen har både jag och pappan hittat nya partners och även där har övergången funkat helt utan problem. Barnen har jättebra kontakt med deras bonusföräldrar och även deras nya syskon. 

Men det är nog lättare för barnen att acceptera en seperation om bägge föräldrarna är med på det och att det finns ett fungerande sammarbete kring barnen. 

Ja, om man verkligen VERKILGEN har arbetat på sin relation, gjort ALLT för att få det att funka, med samtal med varandra, sansade diskutioner och samtal med familjerådgivare osv och ÄNDÅ inte kan hålla ihop.

Men som flera skriver, man måste vara beredd på att offra en hel del de första åren. Det kan bli väldigt motigt och kärvt, saker blir inte som man tänkt, relationen går på sparlåga. Men oftast är detta någotr som går över, och man bör vara beredd på att allt inte är som förut när man har vaknätter, skrik, kolik, tjat, trots osv. Man förändras lite som person, både som pappa och mamma. Fysiskt och psykiskt. Men man ska inte ge upp för lättvindigt. Men man bör kämpa och hålla ut iaf några år. För ofta blir det mesta bättre igen, när småbarnsåren är över. Relationen förändras, visst, men det kan ju faktiskt vara tilldet bättee, eller iaf till någon annan ny definition på bra. Man kan faktiskt ändra sina krav och ideal.

Är våld, (psykiskt såväl som psykiskt), missbruk, obotlig tjurskallighet etc inblandat, då kommer saken i en annan dager, men det kan finnas bot även där - OM den felande parten VERKLIGEN är beredd att ändra sig. Man stubinen bör vara kortare, och separation kan i många fall vara det bästa. Kanske inte definitiv dock.

Man bör ju alltid sätta barnens bästa i första rummet - detta innebär ju också att föräldrarna ska må bra.

med ditt resonemang skulle t.ex inte min son finnas

det ÄR skiträtt att han finns, jag svär.

Ja, fast samtidigt tror jag att många ger upp för fort och för lätt. Jag skulle inte vilja ha en splittrad familj, där barnen åker mellan mamma och pappa och bara få träffa dem VV. Och ännu värre om det kommer in en bonusförälder. Räcker ju med att läsa här på FL för att man ska bli helt mörkrädd!