Jag tycker att det är rätt så fegt att "ge upp" under småbarnsåren faktiskt dvs när barnet är under 2år. Det är en enorm omställning o man måste kanske jobba lite extra på förhållandet och inse att det krävs en hel del för att få det att fungera faktiskt.
Inte tusan vaknar jag upp efter en hemsk vaken natt tittar på man o känner mig sååå nöjd med allt alla gånger, sen dagen efter kan allt vara så där rosenskimmrande. Tror att det är lätt att tro att man faktiskt inte älskar någon längre när verkigheten slår till och man är i olika skeden av livet.
Grejen är ju den att ofta så hittar man tillbaka till den där samvaron igen - om man vill! Sen är det ju inte så attd et är så för alla. Men jag tycker att man är skyldig sina barn att verkligen fösöka och inte bara ja ha det här funkade inte, vi separerar.
Det är inte lättare alla gånger att bara separera, det är starten på MÅNGA år med barn som flyttar fram o tillbaka, ett liv där man hur man än vänder o vider på det har barnens andre förälder att ta hänsyn till och tänka på i alla beslut.
Jag är skild och har två barn som bor vv och även en liten skrutta med min sambo. Det är så mycket enklare på precis alla sätt att ha sina barn boendes hos sig.
Sjävklart så ser alla situationer olika ut men jag blir så jäkla trött på folk som inte försöker med alla medel - för barnens skull.... har så många killkompisar som vägrar parterapi, familjerådgivning etc. Det är precis sånt som kan rädda en familj och om inte annat hjälpa till att få den nya delade familjen att fungerar bättre med en BRA kommunikation där barnens bästa är det vktigaste.