Måste bara göra ett litet inlägg... Jag har haft samma funderingar om min son som nu är nyfyllda 3 år.
Ungefär när han var 1 månad började han bli mer och mer "vaken".
Men inte vaken som "andra" bebisar. Ögonen var stora som hus och han ville redan då vara med när man gjorde allt. Jag kunde inte lägga ner honom i 5 sek efter att han hade somnat. Han vaknade ALLTID! Och låg jag själv med honom i sängen, och försökte sen resa mig för att gå iväg, vaknade han också alltid.
Han var väldigt tidig med precis allt! Precis som någon ovan skrev, så var det i princip inte så att han "övade" inför nya kunskaper utan helt plötsligt gjorde han det bara! Ålade vid 4 mån ålder, började strax därefter krypa och gick vid 9 mån.
Han hade aldrig provat att ta ett steg utan för bordet ens, men sen en dag tog han 9 steg på raken, och sen var det bara full fart framåt!
Han behövde konstant stimulans för att vara nöjd, och jag fick antingen bära på honom hela tiden, eller se till att han var ordentligt sysselsatt för att kunna göra det jag behövde göra.
Han är ett av de där barnen som alltid gör illa sig. Vi har redan varit inne på sjukhuset 2 ggr pga allvarliga skador.
Han är hyperaktiv.
När jag har nämnt hans hyperaktivitet till omgivningen får jag bara höra att "det är så barn är, det går över".
Men när ska det gå över??
Av alla barn jag har träffat är det bara 2 barn som kommit upp i samma "tempo" som min son håller. Och funderingarna kommer: Hur kan alla andra vara så lugna? Är han bara ett "aktivt" barn, eller vadå? Har alla andra rätt? Växer det bort, eller vadå?
Men det som känns i mig, är när man är över hos andra.
Sucken och stönen, utskällningarna han får för att han inte "lyssnar", eller klättrar osv osv, är riktigt jobbiga för mig att ta också!
Han ligger långt före i motoriken än hans jämnåriga, men ligger efter i talet.
Första utvecklingssamtalet vi hade på dagis, så fick sonen vara med.
Han ställer sig och bygger ihop ett brio-tåg. Förskoleläraren drog efter andan, och hakan var nere i bordet. Ursäktade sig med att hon var tvungen att ta fram kameran och ta ett kort på min son och tåget. Jag satt som ett STORT frågetecken! Förklaringen var att han aldrig riktigt har haft ro att leka på det sättet.
Senaste utvecklingssamtalet för bara några månader sen, fick vi förklarat för oss, att våran son måste öva sig på att aktivera sig en längre tid med en sak. Han ägnar ungefär 5 min åt en sak, sen går han vidare till nästa. Ett ex. var att han skulle kunna sitta och måla en teckning, inte bara sätta sig, kludda i tio sek, för att sen vara klar och vilja göra något annat.
Såklart baserar jag inte min oro bara utöver detta, utan det är andra faktorer som spelar in.
När det bara är han och jag är han rätt lugn, och går att prata med osv.
Så fort det kommer andra människor blir han så desorienterad! Han ska vara överallt och göra 10 000 saker samtidigt.
När han inte får göra en viss sak, och jag ska försöka förklara eller visa något, är det som att han bara stänger av! Och har han gjort det är det försent. Då hör han inte alls på och får RIKTIGA vredesutbrott. Då är han okontaktbar. Då är det bara att bära upp honom och gå ut ur mataffär, bort från vägen osv osv.
Mina tankar gör mig så fundersam!!
Antingen tänker jag: Jo, men det går över, det växer nog bort.
Eller så är det: Men tänk om det är något då? Ska man inte försöka göra något åt det så tidigt som möjligt?
Men nu har det gått 3 år sen han kom, och jag försöker fortfarande intala mig själv att det växer bort.
Tankar, funderingar, egna erfarenheter?? Lyssnar gärna på allt!
Blev inte ett så litet inlägg, men känns bra att få tankar utifrån! :)
