1. När det är jobbigt att vara styvförälder...Del 7

min man kollade i bonus mobil och upptäckte att biomamman har skickat alla sms som vi skickat till bonus till sin egen telefon.
Tycker inte att det är så okej då sitter vi och är med och betalar och så tar biomamman telefonen för bonus och sedan skickar vidare till sin egen telefon och raderar sms som hon själv har skickat till hans telefon.
Hon har även skickat sms till min telefon ifrån bonus telefon kan tillägga att det inte är trevliga sms.
Hon har väll inget att komma med att bevisa att vi har skickat sms till bonus. Det måste man få göra? det är ju sms till honom.
Skulle hon motivera att vi skickar många sms så har hon helt fel vi skickar inte i onödan utan endast när det är ngt speciellt. Hon däremot skickar i tid och otid sms som det kan stå:
"du är bäst "

Sitter och tjurar och vill bara skriva av mig...
Vi har vv på bestämda dagar.
Min sambo reser i jobbet och delar dagarna så lika han kan mellan hans vv-barn och mina veckor så det drabbar båda lika mycket.
I fredags kläcker han att han att han "ska hämta y två dagar innan för att "ta igen tid" på VÅRAN lediga helg
Jo, det finns verkligen "våran helg" eftersom det finns "deras helg" om någon är dum och undrar (förlåt, är i försvarstagen )

Jag och sambon har varannan lö, sö tillsammans och jag värdesätter våra helger, det är de enda fria heldagarna vi har och så har han och exet bestämt att han ska ha y en utav dem utan att ens höra med mig.
Han undrade varför jag ifrågasatte hur han kan bestämma en sådan sak och jämförde det med om JAG hade bestämt på sambons och y´s helg hade sagt "du får lämna y två dagar innan för jag vill "ta igen tid" som vi missat för att du varit på resa med jobbet.

Han tycker att jag är dum och at det inte alls handlar om att han och exet bestämmer över mitt huvud och inte respekterar våra få heldagar tillsammans utan vill ha upp y för att y inte tycker att han är här tillräckligt mycket.

...jag tycker han är här MER än tillräckligt men det är inget jag säger men i sådana lägen vill jag bara kräkas det ur mig och bara skrika att DET RÄCKER ATT ENS HÖRA HANS NAMN IBLAND

Jag har "gått med" (ofrivilligt men jag offrar mig) på varannan vecka enligt det schemat vi har och om sambon väljer att resa på någon av y´s dag eler dagar så ser jag inte anledningen till att han ska hit på min och sambons vecka, det är det enda positiva när han reser på de dagarna för mig, det är att jag slipper en dag eller två med y men ska det bli såhär så kan han se sig om efter ett annat jobb, inte ska jag behöva ha y här bara för att hans pappa väljer att inte vara hemma de dagar han ska ha barnet sedan innan.
Är man inte hemma 100% av de 50% man har åtagit sig så kan han heller inte ta hand om honom de dagarna.
Är han inte hemma 100% av de 50% han har med mig så har jag väldigt svårt att tro att han skulle skicka hem sitt barn sedan innan till sin mamma för att sambon missat dagar med mig för att han rest...

Är jag ute och cyklar eller står folk verkligen ut med att bli överkörda av sina sambos bara för att de råkat föröka sig innan man träffades?

Det är han och JAG som ska komma överens, inte han och EXET.

Ja du, de e ett fenom som jag känner igen litegrann, fast inte nu längre.. Ställ frågan till honom hur han skulle reagera om det gällde ditt barn sen innan o du bestämmde saker över hans huvud?!

Jag frågade hur han skulle känna om jag och mitt ex bestämde över hans huvud om det gällde något som var viktigt för honom och jvi bara totalt struntade i det och sambon svarade då att jag var helt fel ute, att det inte AAAAALS hade med det att göra utan min känsla av att inte ha barnet i mitt hem.
Han har inte helt fel i att jag känner så men jag har gått med på det ändå att ha det så eftersom vi är ett par och har en egen familj tillsammans men det ÄR inte samma sak som att han får strunta i mig och låta något redan sprucket göra sprickor i det som fortfande är helt
Är jätteledsen, känns inte alls bra, känner mig nästan barnsligt hämdlysten men det skulle inte hjälpa oss ett skvatt att gå ner på den nivån.
Jag vet inte vad mer jag kan göra än att berätta hur jag känner och försöka få honom och mig att komma fram till hur vi löser liknande situationer i framtiden, men det verkar vara som att köra in huvudet mot en vägg om inte värre...


Hur står det egentligen TILL med mig som står UT med att ha ett trevligt liv varannan vecka (ja tills nu när det verkar vara okej för sambon att flytta dagar fast det varit på tapeten innan att det inte är okej) och ett liv som bara rullar på och behöver genomlidas varannan vecka...

Suck...

Han verkar ju inte alls förstå vad du menar.. Jag tycker han verkar väldigt lam mot sitt ex.. Ska de vara vv så ska de vara de också..

Det känns som du/ni får angripa problemet på olika sätt beroende på varför han kom till den slutsatsen att han var tvungen att "ta igen" dagar. Jag kan absolut förstå dig, och eftersom du skriver i den här tråden så slipper du också förhoppningsvis "du visste..." (jag orkar inte ens skriva hela meningen).

Men om det är din sambos beslut för att HAN vill ta igen tid med sin son, så är det ju verkligen något ni måste reda ut. Hur gör ni i framtiden i de här situationerna? Uppenbarligen tycker ni helt olika. Och hur ofta kommer han "offra" det som är superviktigt för dig för något som är superviktigt för honom?

Om det är exets beslut, vilket varit fallit hos oss tidigare om åren när min man kommit med sånt där, så skulle jag blivit galen. Sorry, men det är jag, och min mans ex är en manipulativ häxa, så såna förslag från henne går alltid ut på att min man är en skitkass farsa om han inte tycker som hon. Då känns problemet på ett sätt större för då har han ju inte frigjort sig så mycket från henne så att han kan se saken "objektivt" (hoppas du förstår, jag menar att han i så fall inte kan stå upp mot exet och att hon kan styra honom genom att säga saker som får honom att känna sig som en taskig farsa).
Min mans ex ringde stup i kvarten tidigare och drog sina "men tänk på din FÖRSTFÖDDA" och en massa annan skit, och min man var som en åsna mellan två hötappar. Jag som krävde ett slut på att en utomstående människa hade så mycket (NEGATIV) påverkan på vårt liv, och han som levt sitt föräldraliv i hennes ledband. Gah, det var ingen rolig period.

Sista scenariot är väl som jag kan se det att pojken verkligen känner att han vill vara hos er mer, eller att han känner att missar mycket tid med sin pappa. Egentligen lite samma som scenario 1... Hur gör ni då? Om din sambo har jobbat säg 4 helger som ni egentligen skulle ha sonen, ska det bli en extra helg då?

Problemet egentligen känns ju mer som att ni tycker fundamentalt olika i frågan. Din sambo kan antagligen inte förstå vad den stora grejen för dig är, för honom är det ju bara EN helg, och han tycker antagligen att du gör en skitstor grej av något pyttelitet, som är självklart för honom.
Och du ser det antagligen mer som att tre helger på raken med barnet inte är ditt drömscenario.
Usch, vilket dilemma, jag är så glad att den där tiden är förbi (peppar, peppar) och  att min man äääääääntligen (nästan) har genomskådat sitt vidriga ex.

Tack för att ni orkade läsa...
Känns som att det finns några som förstår att det är ett problem och att det behöver lösas för att inte hända igen, men jag vet inte hur vi ska göra för att hitta vår balans.

Ni är hursomhelst jättesnälla som orkar ta er igenom mina affektutfall på FL

...och det UTAN att döma mig att vara den enda felande länken utan att vi faktiskt är två som behöver hitta en lösning.

Sambon skulle troligen aldrig offra något viktigt för mig, men däremot låta mig TRO att det är viktigt så det SER UT som en uppoffring...
Surt.

Hoppas jag kommer på något, sambon lär ju inte försöka komma fram till något kreativt, han kommer bara sura fram tills han "glömmer av det" och sedan blir påmind nästa gång han gör samma sak

Har jag fårr tag i en praktidiot eller finns det FLER lamarschlen därute som uppenbarligen fortsätter att prioritera sitt första barn o ch relationen till sitt ex...
Hon är inte ens dum i huvudet, inte ens LITE skrämmande eller manipulativ, däremot jädigt typ inställsam och "väluppfostrad" och kanske är det manipulativt...
Äh, vd faan vet jag, uppenbarligen så kommer jag och vårat gemensamma barn alltid vara nummer två som får det som blir över.

Känner mig som en martyr som ömkar, men jag vet inte vad mer jag kan göra mer än inse att uppenarligen blev det PRECIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIS som det skräckscenario som kan målas upp.

Avskyr alla "det kommer bli bra", "han kommer inte prioritera någon", "han kommer inte göra skillnad på barnen" utan ränder verkar inte gå ur en tiger, han är inge bra på att behålla en relation bra, han fortsätter sina dåliga mönster och han bygger sitt liv runt det första barnet.

Blä.

*håller andan eftersom näsan är under vatenytan*

www.familjeliv.se/Forum-4-118/m51039742.html

Länken till nya tråden, denna stängs ju snart så...

Oj! Jag har så svårt att se att det kan bli så här som jag läser ovan. Men finns det ingenting ni "bonusmammor" kan göra/inte göra för att det ska kännas lättare för barnens biologiska mammor?

Jag kan såklart inte sätta mig in i allas specifika situation, men jag kan och vet av egen erfarenhet hur fruktansvärt svårt och rent ut sagt förjävligt det kan kännas att "separera" från sina barn och den sorg som det bär med sig. Ni som har barn borde kunna (fast jag vet att det aldrig helt går förrän man är där själv) förstå den känslan. När man dessutom är den som inte valt att separera blir det ju en sorg när man också förlorar barnet/barnens pappa. När han sedan träffar en ny som han ofta snabbt flyttar ihop med blir det en extra sorg.

Varför är mammorna instabila, deprimerade? För att de vill? Nej, det är det sista man vill både som mamma och människa.

Jag vet att det inte finns några enkla svar eller lösningar på era "problem" med era bonusbarns biologiska föräldrar, men ibland tror jag att man tjänar mycket på att lyssna in deras önskningar. Det är inte samma sak som att de ska få det de vill, men man kanske kan mötas någonstans på vägen.

Och självklar så är det ni och barnens pappa som tillsammans bestämmer vad som gäller hos er, men det kanske också kan göras i samråd med barnet.

Som t.e.x cc kitty skrev om att dottern var tvungen att ha telefonen med sig och ständigt på. Fråga henne varför hon vill ha den på? Är det för att göra sin mamma glad ("alla" barn vill ju ändå se sina föräldrar må bra) Isf Man kan kanske bestämma att hon får ringa till sin mamma på kvällen eller att hon får komma till er om vill ringa till henne och att mamman får ringa till er om hon vill prata med sin dotter. För det är ju inte alls bra för dottern om mamman ringer bara för att tala om hur hon ska se ner på er. Då får ni isf vara hårda mot den biologiska mamman och tala om för henne under vilka förutsättningar som hon får ringa sin dotter på.

Förstår att det måste vara svårt för er att stå och titta på och önskar såklart ingen att föräldrar ska prata illa om den andra föräldern och deras respektive inför barnen - det är klart att det inte gör något barn gott! Den föräldern som gör det behöver ju hjälp att få må bra!

Jag separerade från mina barns pappa, för att han var otrogen o nu gift me den kvinnan, men jag har aldrig talat illa om någon av dom. Min sambos ex var också otrogen, men ändå ska man hela tiden tycka synd om henne,tassa på tå för henne o hennes vilja är våran lag..

Men det satte vi stopp för o då blev det ett j*vla liv istället..

Så hur man än gör så gör man fel..

Visst saknade jag mina barn när dom var hos sin pappa o hans nya, men inte sjutton terrade jag dom för det. Herregud man är väl ändå en vuxen människa. Om man inte är det borde man inte heller ha skaffat barn om man inte kan agera vuxet..

Fast nu finns ju barnen där, och jag vet då ingen som sätter barn till världen med tanken att de senare ska delas med någon annan under tiden som man själv inte får se dem. Man kan tycka mycket, vara rationell men sedan må så dåligt att det saknas den där spärren som du och även jag lyckats hålla (att inte dela sina negativa tankar om barnens föräldrar med just barnen) men alla är INTE som du och jag! Jag vet bara att jag själv mådde asdåligt och tyckte en massa negativt om barnens pappa och hans nya som han träffade innan vår dotter föddes och fick bita mig i läppen bra många gånger för att inte säga det jag kände. De som inte lyckas mår väl absolut ännu sämre och jag bara tänker att de också skulle behöva hjälp för att få må bra så att barnen också senare kan göra det!

Sen säger jag inte att hjälpen som hon behöver ska komma från er, utan bara konstaterar att den behövs!

varför behöver hon hjälp? När det var hon som var otrogen mot min sambo alltså sitt ex? Vad har hon skuldkänslor över?

Skuldkänslor kanske hon just har för att hon varit otrogen. Hon kanske ångrar sitt snedsteg? Hon känner kanske skuld för att hon inte längre har en kärnfamilj?

En människa kan ju faktiskt behöva hjälp fast man kanske tycker att den inte förtjänar det. Nu vet jag inte hur det är specifikt i ditt fall, hur hon beter sig mot er, du skriver att hon hennes vilja är er lag och man kanske får vara tydlig med vilka saker hon kan få bestämma över och vilka hon inte har rätt att bestämma över. 

Pratar hon dessutom illa om barnets andra förälder så behöver hon ju hjälp, professionell hjälp för att hon ska kunna hitta andra vägar för hennes beteende som isf skadar barnet/barnen.  

Jag vet inte hur mycket du har läst angående vad som har hänt. Men barnen bor nu på heltid hos sin mamma efter mycket om o men.

Ok, nej det har jag inte läst. Vems val var det? Var det ett gemensamt beslut eller var det något som ni var tvungna att acceptera för att hon begärde det? Kunde barnen uttrycka sin önskan? (vet inte hur gamla de är)!

Jag förstår att det sällan är lätt att vara bonusförälder och än svårare måste det såklart vara om den andra partnern inte kan acceptera en. Vet inte själv hur jag skulle klara av det om jag hamnade där...

Barnen valde att flytta till sin mamma. Men vi misstänker att det var påtryckningar från mammans håll. Men också att det ställdes krav hemma hos oss. Barnen är idag nästan 18 o 14 år. Men när det hände var sonen 15 år(2007),dottern 12 år(2009)

Funderar egentligen vad alla tycker är det svåraste med att ha bonusbarn?

biomamman!