varför hatar dom mig?

Det där är jättesvårt. Jag har inte suttit i din sits. Men spontant hade jag som umgängesförälder sagt att "antingen uppför ni er som folk mot ALLA som bor i här, eller så får vi dra in en del på umgänget". Fast så gör man kanske inte? 4-åringen är ju lite liten, men 8-åringen borde fatta. Jag kan tänka mig att du slagit lite knut på dig för att få det fungerar och det har inte funkat. Hur är mamman? Hon pratar inte skit om dig? För det räcker med lite grand, så har man vänt barnen emot dig.

Själklart ska du inte acceptera det. Riktigt hur du ska lösa det vet jag inte. Dom är ju så små ännu. Bara att ni måste försöka lösa det och inte bara att du flyttar.

Mamman hatar mig och pratar nog gärna skit om mig med dom.
Dom har inte sagt något rätt ut att mamman sagt något, men man hör ändå på deras sätt att prata att det är så mycket negativt.

Att mamman vill ha tillbaka min sambo är ingen hemlighet, det är något hon är noga med att tala om för barnen.
Tyvärr går det inte att komunicera med biomamman.

Samtidigt vill jag ju inte att barnen ska få tillbringa mindre tid med sin pappa, önskar ju att det fungerade.

Men att barnen hoppar på och slår och sparkar på en för man säger nej, då tycker jag det gått för långt och jag känner just nu bara för att fly härifrån med mitt barn.

Låter hemskt men har ni funderat på att ändra på boendet. Förstod det som att barnen bor växelvis?

Om hennes beteende är det som orsakar den dåliga stämningen borde det vara ett bra argument i Tingsrätten att pappan får boendet. Fast det kanske är det sista du vill?

Jo barnen är här vv.

Familjerätten är inkopplad, men vi har hoppats på att det inte ska gå så långt att vi måste gå upp i rätten för barnens skull.
Jag förstår ju att detta inte är barnens fel, jag förstår att dom måste tycka det är jättejobbigt att pappa har en "ny" familj medans mamman sitter och ger förhoppningar att det ska bli dom igen.

Att barnen skulle bo här på heltid, om det skulle underlätta skulle det vara helt ok för mig, jag har inget emot barnen och första året fungerade det bra mellan mig och barnen och i grunden tycker jag ju fortfarande om dom.

Men som dom är nu, skulle jag aldrig orka med heltid, inte pappan heller.

Problemet är inte barnen utan deras mamma. Jag vet, för jag var ett sådant barn! Jag var jätteelak mot min styvmor eftersom jag var så matad med min mammas ord om henne. (Nu som vuxen vet jag att 97% av allt min mamma sa om min styvmor var "lögner" framkallade från mammas bitterhet och önskan om att få tillbaka pappa.) Jag trodde verkligen att mamma och pappa skulle gifta sig igen om bara styvmor försvann! Om jag var riktigt taskig kanske hon skulle flytta! Mamma hade dessutom förbjudit mig och mitt syskon att prata med henne, så även om jag ville så hamnade jag i en svår lojalitetskonflikt! Ville inte tycka om någon min mamma avskydde, ville inte bryta löfte till mamma.

Jag var 6 år när pappa gifte om sig. I 3 år stod pappa och hans nya ut, innan de krävde möte med mamma i familjerätten. Någonstans där vaknade mamma... för mig och mitt syskon blev familjelivet succesivt bättre och idag, 30 år senare har jag en mkt bra relation till styvmor! Ja, det har vi haft i flera år... Hon har berättat att hon var på väg att lämna pappa, deras gemensamma barn och oss bara för att vi barn skulle få lugn och ro! Men hon älskade sin familj för mycket, säger hon.

"Jag älskar ALLA mina barn", säger hon idag varmt, och denna kärlek, denna värme inkluderar mig och mitt syskon. Jag älskar henne för att hon aldrig gav upp, jag älskar henne för att hon aldrig slutade tro på att det skulle bli bra, jag älskar henne för att hon aldrig slutade älska oss!!

Vad skönt att höra att det löste sig för er alla!

Familjerätten är inkopplad, vi hoppas på att få lung och ro nu när dom "hjälper oss".

Jag förstår även att det inte är barnens fel, tyvärr verkar hon inte förstå att hon även förstör för barnen.

Jag försöker på alla sätt för barnen, jag vill att det ska fungera för oss alla.
Biomamman säger till barnen att hon och pappan ska bo tillsammans igen så fort jag bara behagar att flytta. Pappan har pratat med barnen och sagt att det aldrig kommer att ske, att han bor med mig, älskar mig och aldrig kommer lämna mig.

Det jag funderar på är om barnen kanske behöver tid att vara ensamma med pappan, om jag bara flyttar ett tag och att vi börjar jobba på att få familjen att fungera men att jag åker "hem" på kvällen med vårat gemensamma barn?

Eller om det kanske skulle ge barnen mera förhoppningar om att deras föräldrar ska gifta sig igen, jag vill ju bara att hela familjen ska må bra och som det är nu mår ingen bra.

TS, Du och ert gemensamma barn ska inte flytta!!
När hans barn är hos er vv, ska du låta pappan ta ansvar över sina barn, s.k egen tid. Tillsammans ska ni göra saker så mycket ni kan, ge tid och ha tålamod, visa att du tycker om dem och ge dom lite egna åsikter. Här gjorde vi så att vi satte oss ner och hade familjeråd, vi lät barnen säga hur de tycker att det ska vara vv, vad som ska göras, ensam med pappa en dag, hela familjen tillsammans och en dag tillsammans med bonusm + bonussyskon och jag menar inte en hel dag utan en eller några timmar. och börja med att inte vara hemma utan åk till djurpark, museum mm. Gärna något som ingen gjort tidigare, som ex vi hade inte bowlat någon gång och det gjorde vi i början när vi skulle lära känna varandra, vilket blev en kanon bra start...
Familjerätten är bra, och du ska absolut inte flytta, innerst inne så gillar nog barnen dig men det är nog så att biom har sagt till barnen div. elaka eller onda saker och de  vågar väl inte släppa tankarna på vad mamma tyv´cker och tänker.

Nu har jag bestämt mig att jag och vårat gemensamma barn flyttar.

Jag litar inte på hans tidigare barn och är rädd för mitt barns säkerhet då han åker på mycket stryk så fort vi vänder ryggen till.

Jag har helt enkelt tröttnat.
Jag och vårat gemenesamma barn kommer bo i närheten och jag kommer gör allt för att han ska få träffa sin pappa så ofta som möjligt.

Jag älskar min sambo och vill så gärna bo med honom, men som det ser ut idag är det ohållbart.
Jag hoppas det kan bli bättre som särbo och att vi kan jobba på det här och att det en dag ska fungera för oss att bo tillsammans igen.
Annars får jag hoppas vi står ut som särbo tills hans barn är 18 och flyttar.

Kommer längta ihjäl mig veckorna då han har barnen och vi inte kommer kunna vara tillsammans.


Har verkligen FÖRSÖKT prata med barnen, men dom vill inte prata med oss om det, dom vill inte hitta på saker eller vara ensamma med mig... och ja gör allt för att pappan ska ha egentid med barnen, men i vardagen är det svårt att hinna med egentid.
Vårat gemensamma barn vill ju även vara med med pappan och mamma.

Helgerna vill helst min sambo att vi ska hitta på saker hela familjen tillsammans, även om jag försöker dra mig undan.

Nu hoppas jag detta gör att vi kan bli en familj igen.

Tack alla för era svar.

Om du flyttar, kommer inte hans barn tro att deras föräldrar ska bli tillsammans igen?

Är det inte lättare att försöka få ordning på den nu medan barnen är så pass små, om några år är det hormonfyllda tonåringar

nej flytta inte !!

barnen kommer tro att de får rätt.. o det skall dem inte få...
inte i denna frågan i alla fall...

förstår fullständigt att det är jobbigt..

men pappan måste åka till henne .. . ha ett allvarligt snack o förkalara att han har valt dig som sin nya partner.. o att inget hon säger eller gör kan påverkar dem.
försök ha tålamod.. !

tycker synd om dig.. men köp inte deras spel..
vem vet.. barnen kanske får det ännu rörigare i livet.. det måste vara jobbigt för dem. dersa bio.mamma använder dem som vapen.. ni kanske är deras fasta punkt..
var det längesen de skiljde sig ?

går i familjeterapi.. låt barnen får sina utlopp på andra sätt..
men de ska inte vinna denna kamp...

lycka till.. stå på dig..
du ska inte flytta på dig... detta är ditt liv o ditt hem o din man..

Vansinne att du flyttar. Din sambo måste kunna lösa detta.

Tycker inte du ska flytta och tycker pappan ska prata med barnen så dem förstår att ni vill vara en familj. Ni allihopa. När barnen är så ''små'' så brukar de se en ny kvinna som en konkurrent hos sin pappa och det är nog dags för barnen att acceptera att ni är en familj, det är ju viktigt för er allihopa att det känns bra och självklart ska du som sagt inte flytta.

Tack för era svar.

Vill verkligen inte flytta men när vårat gemensamma barn blir drabbat och jag knappt orkar med mig själv så känner jag att de inte finns något annat val.
Det är jämt bråk och skrik hemma och vi som skäller. Jag vill att alla barnen ska få en lugn miljö, min sambo verkar inte veta hur han ska se till att hans barn får en lugn och bråkfri miljö (barnen som bråkar, slåss och skriker, inte vi) då känner jag att jag måste se till att mitt barn får en lugn och trygg miljö och slipper detta ständiga bråk och skrik.

Troligen kommer barnen se det som att dom "vinner" men det orkar jag inte bry mig om, vill dom se sig som vinnare får dom göra det.
Det är min sambos sak att ta ner dom på jorden och få dom att inse att det enda dom gjort är att mista sin lillebror och en glad pappa.

Att prata med mamman är ingen ide, vi har försökt men hon blir bara hysterisk och skriker inför barnen att hon älskar min sambo mm, när barnen inte är med är hon lugn och låtsas visa förståelse sen när barnen är med kan hon börja skrika om saker vi pratat om en månad tidigare... bara för att visa för barnen hur elak jag är.

Jag förstår att barnen ser mig som ett hot, och jag har försökt vara förstående.
Jag har alltid sett till att dom har egentid med pappa och alltid uppmuntrat han att hitta på saker själv med barnen.
Jag försöker hitta på saker som barnen tycker är roliga.

Problemet blev värre när vi fick ett gemensamt barn, och jag förstår att dom känner sig svartsjuka på det nya barnet.
Men vi försöker på alla sätt att få dom att inse att ingen är viktigare än den andra.
Tyvärr så är det ju så nu att när dom är här så kan inte min sambo ens röra vårat gemensamma barn utan bråk och skrik och slag.

Din man ska skaffen en MP4 spelare som man kan spela in samtalen med i hemlighet. Man får nämligen spela in samtal som man själv deltar i. Detta ska han sedan spela upp för mamman i familjerättssamtalen och fråga henne och samtalsledaren om de uppfattar detta som barnens bästa.
All kontakt med mamman ska ske vi mail så han kan spara informationen.
Be soc om en kontaktperson som kan sköta överlämningarna eftersom mamman inte kan hantera att träffa barnen och pappan samtidigt.

Dessutom tycker jag att du kan kontakta socialtjänstens barn och familjenehet och göra en anmälan. Prata med dem om situationen och att du är orolig för hur barnen mår och för hur mamman mår. Gör en anmälan för sjutton!

Detta är ett klart fall av umgängessabotage. Hon vänder ju barnen helt mot er.

Jag tycker inte du gör fel som flyttar. Ett barn ska inte riskera att skadas av sina syskon utan jag tycker du gör rätt som försöker skydda barnet.
Hon verkar sjuk och bitter och detta är nog tyvärr inget som kommer att lösas inom en nära framtid.
Du kan inte lösa detta och frågan är om pappan kan det.