Det är Mig detta inlägget handlar om!
Jag har under flera års tid periodvis läst här på familjelivs forum men tidigare aldrig skrivit något. Tycker tyvärr att det alltför ofta klankas ner på dem som skriver här på denna sida.
Det har ändå ibland känts som en tröst att läsa här eftersom detta med att leva i en nyfamilj verkar leda till liknande problem hos de flesta styvfamiljer. Allt från att kläder inte lämnas tillbaks till den andre föräldern (med mindre barn) till att en tredje part försöker styra den nya familjen i ett bredare perspektiv än endast som mamma till sitt barn o barnets bästa. Och sedan alla dessa känslor… från både styvmödrar o biomammor.
Personligen tror jag att det i de allra flesta fall handlar om att det är lite mot naturens lagar att det kommer in en annan kvinna i ens barn liv som får ta del av och dela tiden ihop med barnet då man själv i det allra flesta fall vill vara en del av sitt barns dagliga liv och uppväxt– som bäddat för känslorstormar o konflikter. Och fullt mänskligt! ”Hål i själen”, ja det kan ju både styvmammor och bio-mammor ha! Som tur är verkar vissa nyfamiljer få ihop helt fungerande relationer där man klarat av att bortse från personliga känslor, eller helt enkelt inte ser varandra som hot. Tyvärr lyckades inte vi med detta därav dessa frågor om ”konstiga” inblandade.
Jag hade tyckt det varit mer relevant att ta upp senare års missuppfattningar och konflikter som en förklaring till att TS inte är involverad i vårt liv numera eftersom denna episod som nämndes till grund för frågan om min ”konstig-het” här inträffade för snart fyra år sedan nu. Och började sisådär en tre-fyra år innan dess. Vi två familjer hade till en början en så pass öppen atmosfär gentemot varandra att mamman alltid var välkommen in vid hämtningar, hon stannade alltid en stund, vid vissa tillfällen uppemot nån timme. Jag var med båda föräldrarna på deras dotters dansuppvisning o det gick bra. Vi firade dock inga högtider ihop och jag väntade alltid utanför dotterns hus då det var hämtningar hos mamman – in i det längsta försökte jag att inte på något sätt göra intrång…(pga massa episoder o respekt för hennes känslor.)
Denna dotter det skrivs om här är nu tonåring. (nyss 14) Jag kom in i hennes liv då hon var sex år – har alltså funnits med mer än halva hennes liv. Då hade TS och hennes ex, min fästman, varit separerade i ca 5 år. Jag var den första ”tjej” som pappan presenterade för sin dotter. Efter ett tag förlovade vi oss, flyttade ihop o ett par år senare kom vår första son. Åren dessförinnan var fyllda av konflikter. Det var ifrågasättningar om det mesta jag gjorde…vilket tydligen var alltför mkt då dottern inte behövde mig utan sin pappa. (jag förstår att en biomamma kan reagera så. Däremot blir det för påfrestande efter ett par år som styvförälder att ta emot detta.) Det var telefonsamtal efter telefonsamtal, sms, gråt., tårar, ilska, maktlöshet o hopplöshet. Och framförallt var jag ”ingen”, i egenskap av mamma till sin dotter så ansåg denna person sig rätt att kommentera precis allt och hela min personlighet. (Jag började hämta på fritis ibland eftersom styvdottern ville det och bad oss. Det tog över ett år då vi bott ihop innan jag läste den första godnattsagan och nattade, också det efter styvdotterns önskan. Jag nattade så småningom 2 kvällar vid varje tillfälle styvdottern var hos oss…också det blev ifrågasatt. Det ÄR väldigt svårt att leva med ett bonusbarn och samtidigt inte få göra något med henne som pappan själv innan gjort då de var själva. Jag försökta att aldrig tränga mig på utan saker kom succesivt att involvera mig också.) Jag kan förstå och förlåta det mesta, särskilt om det någon gång kommit en ursäkt o allra helst om den kommit ”innifrån hjärtat” som någon skrev. Men vissa personer är svåra att behaga. Och desto svårare om det är utifrån en annans persons sinnestämmning från gång till gång. Det kan vara svårt att fortsätta ta en utsträckt hand om man gång efter gång får detta varvat med påhopp och utskällningar. Det kan man inte bygga ett fungerande samarbete eller relation av. TS: Jag tror som jag tidigare skrivit till dig att du ändå har gjort ditt bästa mellan varven och det är uppskattat! Men man måste i vissa fall vara kritisk även mot sig själv o sitt egna agerande för att förstå varför konsekvenserna blir som de blir.
Att Ts reagerade väldigt starkt är detta ex på: Ts slängde handgripligen ut min sambo då han kom för att berätta att vi förlovat oss med orden att detta skulle hon aldrig förlåta honom. Till mig sa hon i telefon att jag minsann inte skulle tro att min relation med hennes dotter var så speciell som hennes ex trodde. Att jag inte skulle tro att jag var ”exepsionell” (hur det nu stavas) utan att dottern bara var en sådan trevlig person mot alla och likadan mot hennes vänner som mot mig. Gjorde jag något så var det samtal efter samtal…osv osv. Min sambo hade äntl lyckats få vv innan jag kom in i bilden, detta ändrades omedelbart till torsd-tisd. Jag var helt chockad av all osämja som fanns. Och så småningom drog vi oss mer o mer undan från TS för att få någon sorts sinnesfrid
Då det brast för mig första gången var under förlossningsdagen. Ts ringde då min fästman tre eller fyra ggr då vår son var ca tre,fyra timmar gammal o ville att det skulle sättas upp en tid då dottern kunde besöka. Jag hade precis genomgått ett kejsarsnitt o låg fortf helt förlamad över halva kroppen o försökte amma. Min fästman berättade läget och sa att, det blir inte idag, trol dagen därpå men hon gav sig inte utan ringde om o om flera ggr. Jag blev helt förtvivlad! Fram till dess kände jag att om så situationen känts oerhört jobbig o påfrestande innan så var det ingenting mot hur det kändes i det läget. Med alla känslor o hormoner i omlopp blev det för mycket. Men t o m i detta läget ansåg TS att hennes o dotterns önskemål kom före allt annat! Sen då vi kommit hem så kom styvdottern till oss omgående (efter att hälsat på oss på sjukhuset då lillebror var ett dygn gammal), tillsammans med sin mamma stod de i hallen o jag kom ut till dem och sa att sonen sov så hon(TS) skulle inte kunna träffa honom denna första dag…Men blev fullständigt IGNORERAD! Mamman vände sig till fästmannen o pratade en stund, beklagade att han var trött och gick sedan. Det var nästa kalldusch! NIO månader senare var det jul! INTE en endaste gång hade denna mamma (=TS) då (eller därefter) gratulerat mig till sin dotters lillebror eller sagt något om situationen, varken då vi träffades och hon hämtade dottern hos oss då jag passat henne, eller pratade i telefon. Vilket på den tiden skedde relativt ofta. Däremot Fortsatte det om allt jag gjorde fel ang styvdottern samt andra påhopp som inte alls stämde. På julafton kom då gåvan via styvdottern som här blev omnämnd som en ”gest till välvilja”.
Så vad är jag för en ”konstig styvmor” som inte kan ta emot en present av fästmannens ex??????
Barn nr två….samma liktydlighet. Hela graviditeten o fram tills nu då han snart är 2,5 år. Nej för mig var det med presenten en konsekvens av års samlade händelser o brist på respekt - en markering HIT till din egenskap av mamma till din dotter, men inte längre! . Att du är mamma till X betyder inte att du per automatik släpps in hursomhelst - Efter ditt beteende. Det har varit mycket tal om respekt, att jag bör respektera det o det men jag har aldrig upplevt någon som helst respekt i gengäld. I samband med mitt brev fick jag då höra att du - TS - tyckte att den stora skillnaden mellan oss är att du lagt allt bakom dig för åratal sedan men inte jag…men du då, som jag skrev i brevet brukar allt det du beskyller mig för kunna vändas tillbaks till dig…DU skriver ju här om mig. Har du då lagt detta bakom dig??? Jag har gjort mitt bästa att se inte dig o ditt agerande som boven i dramat utan själva familjebilden, försökt vara ödmjuk inför den situation du befinner dig i (med tanke på alla utfall och anklagelser) o tänka på dina känslor, förlåtande o bett om ursäkt. För att jag inte alla gånger betett mig så fullkomligt jag heller. Försökt hoppas att detta skulle leda till att vi kunde komma någonstans där vi kunnat ha en bättre relation och samarbetat. Det var min högsta önskan under många år.
Återigen - Efter allt som hände innan julen - det kändes inte som en gåva till sonen eller oss som föräldrar, ett uttryck av välvilja som du kallade det. Vill inte ens skriva vad det kändes som.
Min fästman har nu (med min hjälp) klarat testet att vara en god trebarnspappa till alla sina barn och omnämns numera som en väldigt bra person. Fokus på allt ont är numera ställt på mig.
Jag respekterar och accepterar till fullo TS som mamma till sin dotter. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag respekterar och accepterar ÄVEN hennes relation till pappan (min sambo) som ju är pappan till dottern. Ju bättre den fungerar och ju bättre de kommer överrens desto bättre mår vi alla!
MEN i o med detta med begravningen o allt annat som blev o kom av det då vi hade ”sorg” här i huset kan jag inte längre känna respekt för henne som person. Tyvärr är det så! Jag har inte längre någon som helst önskan eller vilja till att förstå dig –TS- mer. Jag påverkade säkert min sambo, jag sa hur jag kände. Han försvarar mig mot dina anklaganden. Han påstår att mina känslor i detta fall inte räckt, och jag tror honom! Han såg det som lika olustigt som jag att du skulle närvara under begravningen. Kunde inte heller placera in dig! (Givetvis hade du rätten att närvara men av respekt för exet kom du inte…det är väl som det borde eftersom detta ju bör handla om hans önskan.) Och hade jag lämnat min pojkvän och han skaffat en ny familj då hade jag Aldrig sett det som en självklarhet att vara med på begravningar via mina barn pga vårt förflutna…allt beror i slutändan på vilken relation man har. Och kanske hade han inte ens orkat bry sig, om han inte haft en ny familj utan var själv….
Jag räknar med att du kommer kontra med att jag ljuger o vänder saker till min fördel. Men jag skall ändå göra mitt bästa för att inte skriva fler inlägg här, vi har alltför mycket bakom oss för att kunna reda ut det och vi har försökt. Jag har bett om ursäkt för många saker men inte fått en endaste tillbaka. Och tyvärr har det bidragit till det läget vi hamnat i. Att sedan då läsa vad TS skrivit här i inlägget, att hon bett om ursäkt. För vad? När? Det kanske varit allt du behövt göra för att vända min frustration jag upplevt mot dig. Och sedan uppföra dig som en jämlik vuxen gentemot mig. Sedan att hon känner sig manipulerad. Om man utgår från att människor har onda avsikter blir det kanske det man ser i allt i slutändan? Att sedan jag ber om ursäkt o drar upp samma sak igen??? Om man bett om ursäkt så går det väl inte att dra upp det igen. Menar TS att jag drar upp mina egna fel om och om igen. Återigen Förvirrande!
Jag tror att det goda övervinner och jag tror att tiden o våra handlingar kommer ikapp oss alla förr eller senare. Och jag tror inte på fullkomlighet. Jag kan inte välja att umgås eller släppa in personer i mitt liv som anser sig göra så rätt i alla lägen att det alltid är andras fel då något går fel. Och att då själv få höra till denna skara i konflikt efter konflikt…det blir för mycket. Och du kan fortsätta med att se mig, och söka bekräftelse, om mig, som den ”konstiga” – ett väldigt vänligt ord denna gång. Ord står mot ord. Att du samtidigt även som inlägget ovan periodvis varit som du nu tidigare skrev glad över att jag finns och kan ställa upp för din dotter, ja alla dessa kluvna och dubbla budskap kan driva en till vansinne !!! Jag har verkligen försökt att se själva situationen som den som skapar denna problematik men vet ju samtidigt att det finns de där ute som får detta att FUNKA. Du –TS- har sagt till mig att dig blir jag aldrig av med….det är självklart eftersom du är mamman till min fästmans barn…förstår inte ens hur du kan komma med sådana här påpekanden, vart du vill komma!? Men din relation som du har med min sambo behöver för än en gång INTE inkludera mig personligen!!!! Där finns min gräns. Och jag må vara konstig för även detta.
Ps. Episoden som du inte visste om den existerade, den existerade. Jag skrev att jag inte kunde förlåta att något sådant Hänt. INTE att det var dig jag inte kunde förlåta! Att den hänt beror på min fästman o ert -i mitt tycke- urusla samarbete…som många ggr handlat om att vi (eft sambon brukar fråga även mig) säger ja till allt och aldrig ber om något. Ds
Till dig som skrev att jag kanske var avundsjuk så har jag faktiskt inte varit det. Det har känts väldigt uppenbart från bådas håll att detta verkligen var totalt över, sedan kanske de inte varit lika överens om hur långt man skall fortsätta vara med i sin fd partners liv. Och detta beror på hur man agerat gentemot varandra. (Förutom TS första reaktion på vår förlovning.) Och kanske är det bara så att vi ”mammor” vill mer många ggr och har svårare att släppa? Ts har tacksamt nog heller aldrig gett mig tillfällen att känna avundsjuka. Det är jag henne tacksam för! Vår problematik har aldrig handlat om att vilja ha sitt ex tillbaka utan om ”dottern” och min inblandning i hennes liv. Jag har hört till de lyckligt få lottade som ”råkade” (inget jag kan ta åt mig äran för eftersom jag man ju inte rår över sina känslor, däremot handlingar av dem) tycka att det var en ”trygghet” att mannen jag skulle bilda familj med redan hade genomgått förlossning o småbarnsår och hade erfarenhet av detta. Dessutom råkade jag tycka hans och hans ex dotter var helt underbar, vår relation var jättegod och jag gladde mig helhjätat åt att mitt barn skulle få en sådan fantastisk syster….så inte heller där var det problem. Därför känns detta så otroligt trist att vi inte lyckats skapa en nyfamilj men ett öppnare klimat över alla familjegränserna. Jag accepterar TS men denna känsla av att nu är det NOG började för en sådär 5 år sedan nu. Jag är ju en del av denna familj och klarar inte av att bli ”konstig” förklarad längre efter allt som hänt. Och om man då placerar mig där och vill ha mig i ”skuggan” t o m efter att jag fött ”halv-syskon” åt egna dottern och inte ens erkänner min del i mina egna barn, ja då får man ju ta konsekvenserna av detta och inte tro att jag skall välkomna denna person in i mitt, mina barns liv eller vilja ta emot presenter. Givetvis är jag full av känslor o brister trots det. Säkert är jag även konstig enl vissa.
Jag tog kontakt med TS för ca 1 år sedan igen. -…eftersom jag under flera års tid upplevt sådan frustration över hennes o min sambos, i mitt tycka, bristande kommunikation. Det var för mig helt omöjligt att boka en resa, att planera någonting med vår familj annat än ta alla stunder som de kom och panikordna saker i sista stund. Samarbetet fungerade till en början ok och jag tror vi båda ansträngde oss för att få det att verkligen funka denna gång.. Vi började nysta i det gamla som varit. Å ena sidan hade hon lagt allt det gamla bakom sig å andra sidan kom en massa frågor. Jag tycker att skall man ha en bra grund reder man upp det gamla och ber om ursäkt för sin del. Men jag fick bara höra att allt ju varit mitt fel. Återigen! Att missförstånden berott på mig, att jag inte skulle tro min fästman osv osv…för hon har ju aldrig gjort något fel. Sedan började det om med ”pek-pinnar” hur hon förväntade sig saker o ting, att jag inte besvarade hennes frågor på rätt sätt osv osv. Det förekommer fortf situationer som i mitt tycke gör det svårt för oss att fungera i familjen. Ett ex som inträffade helt nyligen: Då dottern är hos sin pappa(hans dagar) och då hos kompisar en eftermiddag åker vi andra i fam iväg o storhandlar. Helt plötsligt dyker det upp sms från mamman att nu blev det försent tycker mamman. Hon orkade inte köra dottern men har skickat hem henne med buss fr kompisarna så om hon (dottern) tycker det är obehagligt får han vara god och möta upp henne. Detta UTAN att först kontakta pappan. (Många ggr vid ex sådana här situationer åker vi och hämtar upp dottern på hemväg eller jag själv (eftersom pappan inte kör bil).) Pappan får då inte tag i dottern utan vet bara att hon är på väg hem. Vi får skynda att avsluta vår storhandling och snabbt åka hem så dottern inte sitter utanför dörren och gråter ifall hon inga nycklar har med sig (pappans farhågor.) HELA tiden styrs det över andras huvud och detta är ju högst provocerande då mamman bestämt SJÄLV utan att höra först med pappan på hans dagar och inte vet alls om vi har planer i samband med detta! Jag skulle kunna dra upp många fler episoder. I alla fall kallar jag detta att styra mer än till sin dotters väl. För hade det handlat om detta så hade hon ju kontaktat pappan och frågat hur han tänkt sig. Nåväl, min frustration över deras bristande kommunikation är över och jag har det senaste året förstått att bättre än såhär blir det inte. Jag planerar numera ändå fast med dem jag kan räkna med i familjen istället. Och detta har gjort att det blir lättare för oss här hemma då jag inte behöver bli ständigt arg på min fästman längre, eftersom jag vet att han inte alltid kan göra så mycket mer. Jag tror att TS till fullo accepterar min och sin ex relation! Jag har inte fått någon anledning att tro annat. Jag tror även uppriktigt att TS skulle vilja att vi kunde ha en bättre relation. VEM skulle inte vilja det – om det fungerade!
Ang skolavslutningar så avstod jag från dem förlänge sedan och helt emot min egen önskan. Det var svårt o kändes väldigt ledsamt de första åren., särskilt som styvdottern frågade troget varje sommar o varje jul o ville jag skulle med. Eftersom Ts o min relation var så infekterad o jag kände sådant starkt ogillande från henne emellanåt så valde jag att inte gå med och ursäktade mig inför styvdottern med massa fåniga ursäkter som läkarbesök o likn. Jag berättade för mamman (TS) att jag avstod från att vara med på avslutningar pga att jag upplevde det som hon inte ville ha mig med och av respekt för henne. Hon snäste då av mig med att hon o pappan o dottern faktiskt hade en egen relation och att jag inte skulle vara med på allt utan att de tre själva emellanåt skulle vara själva! (Detta var ung ett år in i relationen med pappan och vi bodde redan ihop.) Och jag tycker att hur svårt det än är att acceptera för en styvmamma så är det ens förbannade plikt att acceptera en sådan önskan eller känsla. Varför skall jag gå och utsätta någon för att känns sig obekväm. Och sedan själv känna mig obekväm och oönskad? (Det var ju dessutom enda gången förutom vid hämtningar av dottern hos mamman som de var själva.) Detta har TS och jag pratat igenom flera ggr och så tar hon nu upp det här igen!. Du ville inte ha mig närvarande under de första åren, sedan under de senaste åren har jag förstått att det varit OK att jag kommit. Men vi hade då redan etablerat en tradition under många år att det var ni själva som gick och jag hade i ärlighetens namn känt det väldigt konstigt att helt plötsligt närvara efter så många år . Jag tycker numera att det är som det blivit och ok för den familj som skapats i vårt hem. Men i slutändan var ju detta mitt beslut som jag fattade för vad jag tror var för ”allas” vårt bästa.
Ts- jag har ingen stragedi och jag är inte avundsjuk på dig. En familj som den jag lever i generar ofta känslor åt många olika håll. Det krävs att man backar många ggr mer än i en kärn-familj. Det krävs även att man försöker sätta andras önskningar framför sina egna eller försöker förstå trots att mag-känslan inom en kan säga något annat. Väldigt sällan läser man dock om ”styvföräldrar” som är avundsjuka på ”bio-föräldrar”. Och jag har haft det lättare än många andra eftersom jag inte sett det du delade med min fästman en gång i tiden som något som förringade oss och det vi delat. Det har varit en ”bonus” för vårt förhållande att dessa känslor inte funnits med. Givetvis har jag ändå haft känslor. Givetvis har jag också många ggr reagerat på ett sådant sätt som jag inte är stolt över mig själv på.
Det blev långt. Jag kan inte förstå hur man kan tro att man skall reda ut års probematik och infekterade situationer med en kort resumé och eget tyckande, vald situation och sedan be andra om åsikter om hur pass konstig en annan person är….
