Hur gör ni andra som har en dålig relation till biomamman?

Under första tiden innan man hittat sig själv i all röran så förstår jag att hon behöver slicka sina sår.
Men hur länge ska ett sådant uppförande accepteras.
Det kommer säkert att bli skillnad när mamman träffar en som hon flyttar ihop med, klart att dom ska gå för dom är ju en familj.

Sen tror jag mamman kommit över separationen. Detta är ett rent dominans spel och mannen sväljer det med hull o hår.

Okej i början om man hittar en snabbt. Men då tycker jag personligen att man inte ska dra in barnen fören det är på allvar. Vilket man inte kan säga efter 2 veckor...

Men här har TS varit med ett tag. De har gemensamma barn. Och jag själv förstår inte att TS sambo gladeligen valsar hem till sitt ex med deras gemensamma barn utan att TS är med. Ska de träffar barnen så träffar man hela familjen. Alltså pappan, TS med barn och sambons barn. Bjud hem mamman på fika om det är så att barnen ska umgås mer än den tiden barnen är hos TS.

Men som du säger så är det ett sätt att dominera... Är inte jag lycklig ska inte du heller få vara det... Varför inte bara jobba med sig själv och försöka gå vidare?
För man mår ju inte bättre av att förstöra för sitt ex i all evighet.. DÅ kommer man ju aldrig vidare med sig själv.

Kan själv säga där min sambo har en massa förhållningsregler till hur han tydligen ska betee sig och göra och inte göra för sitt ex men dessa gäller ju tydligen inte henne själv!
För det är ju inte samma sak eftersom barnet bor där. Och eftersom han är pappa så känner han inte barnet tillräckligt och kan därför inte fatta vissa beslut själv angående barnet.
Dock säger ju min sambo ifrån och gör som han vill ändå när barnet är hos oss. Men vet inte hur många gånger det tagit hus i helvete och hon hotar med att stämma honom på vårdnaden och kräva ensam för barnet åkte i andra bilen istället för den större eller att vi satte på för kalla vantar enligt henne.

Det tror hon säkerligen själv också att hon har MEN om man beter sig som denna mamman gör så ligger där ouppklarade känslor kring den tidigare relationen eller kring separationen även om det inte betyder att hon vill ha mannen tillbaka...

Vill tillägga att jag förstår er biomammor att det måste vara svårt att låta en annan kvinna komma in i era barns liv, MEN på vilket sätt gör denna biomamma sitt barns liv bättre?

Hur hemskt det än är så MÅSTE man som biomamma kunna se till sitt barns bästa och lita på exeman med ny partner.

Jag håller inte med dig där faktiskt.
Jag har upplevt att mamman har lämnat, gått vidare, och jag vet att hon inte skulle vilja ha mannen tillbaks. Men just den där makten att kunna "för barnens bästa" naturligtvis styra sin ex man till att dansa efter hennes pipa, den är jäkligt svår att få bukt med. Det vill till att pappan genomskådar vad hon sysslar med och VÅGAR säga ifrån även om det innebär att barnen kommer till att bli fyllda med skitsnack från hennes håll.

Exet har varit på min sambo att hon vill att barnet och han ska komma dit, så att syskonen kan få träffa varann även när det inte är vår vecka för hon vägrar ju låta bonusen komma hit när det inte är vår vecka. Det lönade sig för henne för en vecka sen för då hade hon en present till lilla barnet som hon ville överlämna personligen. Annars är min sambo fullt medveten om att jag kommer inte acceptera att det händer en gång till.

Ett problem är ju att min sambo inte ser att det är ett problem, han anser att jag är svartsjuk och kontrollerande och att jag står ivägen för en god relation mellan föräldrarna, vilket är helt åt helvete.. Det är ju pga hennes beteende som vi sitter här idag.
Exet har efter många år inte gått vidare, hon hoppas att det kommer att bli dom två igen, och hon vet även om att jag och min sambo har haft en del problem i vårt förhållande, mycket pga henne, och då verkar det som att hon bara väntar på sin chans för hon tror väl att vi kommer att separera.
Ett exempel var förra sommaren, exet hade träffat en kille som hon började träffa regelbundet, vid samma tidpunkt var min relation i botten och vi separerade. Bara nån dag efter så gjorde hon slut med sin nya flört och gick efter min sambo.
Nu lyckades hon inte för jag och min sambo beslutade att göra ett nytt försök.

Åter till dessa tillställningar som kommer att komma, egentligen känns det som en droppe i havet efter all skit som vi vart igenom. Men jag känner bara att nånstans får det vara nog, jag kan inte sitta år efter år och bara ta allt, jag har ingen kontroll över nånting, allting sker ovanför mitt huvud. Jag har inget att säga till om, och dom gånger jag sätter ner foten då är det jag som är skurken.
Och det är ju inte bara exet som är problemet utan även min sambo, för att han inte ser problemet och för att han inte kan stå upp för sin familj och mig som hans sambo.
Jag vet inte hur jag ska nå fram till honom och få honom att inse.

Och jag håller inte med dig ;o)...Vad jag menar är att om man inte kan bjuda till och se till barnens bästa så ligger där någon form av negativa känslor, avundsjuka, missunnsamhet eller liknande bakom som har med separationen eller den tidigare relationen att göra. Det betyder INTE att hon vill ha mannen ifråga tillbaka men där ligger något bakom som gör att hon agerar så här...annar beter man sig inte som henne...

Har du och din man varit på familjeterapi? Ni måste försöka mötas på något plan och hitta en lösning som fungerar för er. Båda måste försöka ge och ta.

Klart mamman har ett problem och hon bör söka hjälp för det. Det är inte alls TS sak att avstå från att närvara vid situationer där hon har en naturlig roll för att någon annan har ett problem med att hon har den naturliga rollen. Pappan går på tillställningar som hans barn är med på och då medföljer halvsyskonet och dennes mamma. Det är en familjesituation som ingen ska behöva avstå ifrån för att någon utanför den egna familjen vill slippa och tidigare fått slippa. TS pressar inte. Hon agerar naturligt. Antagligen upplevs det som pressande av mamman för att hon har blivit van vid en rensad bana. Det skulle aldrig ha rensats från början och när man nu ställer situationen till rätta kommer det att under en övergångsperiod kännas för alla.

Det TS kan göra är att av hänsyn hålla en låg profil och tänka sig för så att inte mamman känner sin position hotad i onödan. Inte lägga beslag på bonusdottern utan låta mamman och pappan stå för det mesta av "uppvaktningen. Där har ju TS en trygg roll i sitt eget barns mamma som hon kan luta sig på lite tyngre innan alla kommit tillrätta med varandra. Sedan ska TS givetvis inte gå på "allt" bara för att markera utan välja att gå och avstå precis som om det inte var något problem med mamman.

Sedan förstår jag människor som väljer att gå undan. Jag har själv gjort det i något liknade sammanhang. Jag har dock upptäckt att det lkan lösa problem på kort sikt, men skapa andra på längre sikt. Trots det är det ibland ändå viktigare att lösa akuta problem kortsiktigt för att orka ha någon längre sikt alls. Det är en avvägning. TS har bedömt gå undan som en acceptabel lösning fram till nu, men nu är det läge att begära av mamman att hon ska hänga med i utvecklingen. Livet kan inte stå stilla för en grupp människor för att en människa inte vill röra sig framåt.

Den springande punkten är att ingen bonusmamma har begärt att mamman ska stanna hemma för att undvika att en sådan situation skulle uppstå. Det begär däremot mamman. Jag har liten förståelse för människor som vill försöka styra sin omgivning för att gagna sina egna egoistiska syften.

Många gånger handlar situationen om att ens sambo inte vill stå upp för sin nya, av rädsla för konflikter. Efter 2 år ville jag följa på luciafirande på dagis och min sambo fick ett helvete med exxet, men han stod upp för mig och jag följde med. Klart att jag ska få följa med eftersom jag tillhör barnets familj hos pappa. Jag skulle nog inte acceptera att fortsätta stå utanför när det har gått x antal månader/år. I så fall kan karln lika gärna dra tillbaka till sin föredetting. Skulle exxet i det här fallet vara juste skulle vi ha kunnat vara vänner i stället för sandlådenivån som nu existerar. Hade ju varit bäst för barnet och det är väl så det ska vara...