Bonusen tillåts inte växa upp av biomamma.

Startsidan

Bli medlem » Glömt ditt lösenord?

Du är här:
Familjeliv.se
Forum
Känsliga rummet
Styvförälder
Bonusen tillåts inte växa upp av biomamma.

Styvförälder - Känsliga rummet

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

Bonusen tillåts inte växa upp av biomamma.

Tors 11 mar 2010 14:09 Läst 2076 gånger Totalt 42 svar

Anonym (berörd)
Visa endast

Igår bråkade min sambo och hans dotter igen. Bråkade handlade som för det mesta nu för tiden om att hon inte kan ta ansvar för saker som sig bör i hennes ålder, 12 år. Denna gång handlade det om att hon tagit slut på mitt schampo så jag kunde inte duscha, hennes var slut. Hennes pappa pratade med henne om att hon måste säga till när när något håller på att ta slut eller är slut, hon ansåg att han måste ju säga till henne det. Att det är hans ansvar att säga åt henne, fråga om hon behöver mer. Det blev en jättediskussion om att hon sådanna saker är hennes ansvar inte hans. att ställa krav, försöka ge henne ansvar leder till att hon bröjar storgråta. Han försöker förklara för henne om ansvar och att han måste ställa krav på henne, att hon måste växa upp och varför han måste ställa dessa krav osv. Men hon skrek i förtvivland att hon inte vill. Hon vill inte ha ansvar, hon vill vara liten, bebis. Hon tyckte han är elak mot henne, förstår inte varför han alltid ska förstöra. Hon har det bra, men så fort han kommer hem så är han dum mot henne. Tjejen i fråga försöker vara som en tonåring, säger emot, hemsk attityd osv. Men kan inte ta ansvar eller krav för då beter hon sig väldigt liten igen. En sida av henne vill växa upp men den andra sidan är livrädd att ta det steget.

Till saken hör att hennes mamma ställer inga krav på henne, låter henne inte få ansvar. Tjejen får inte ens möblera om i sitt rum. Det är hennes mamma som håller koll på allt åt henne. Packar åt henne och ja... det mesta.

Så min bonus blir helt förstörd de veckor hon är här och de krav, ansvar vi ger henne. Det blir alltid bråk på grund hennes oförmåga till att ta ansvar och att hon inte tål att man ställer krav på henne. Hon sätter sig emot oavsett vad det är, anser att det är min sambos uppgift att sköta det. Och det är väl inte undra på när hennes mamma inte låter henne växa upp.

När jag hörde min bonus gråta igår och förtvivland i min sambos röst blev jag så ledsen. Mammor som inte låter sina barn växa gör dem verkligen en sådan otjänst så jag blir så arg på dessa mödrar! Fan låt barnen växa och sluta behandla dem som era bebisar fast de är tonåringar.

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
1. «
2. ‹
3. 1
4. 2
5. 3
6. 4
10. ›
11. »
1. Anonym (m)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 13:42
  
  #31
  
  sextiotalist skrev 2010-03-11 19:59:32 följande:
  Jag är inte curlad hemifrån, men jag tror att din uppvöxt är nog mer ytterliget åt andra hålllet. Visst växer man med ansvaret, men jag tror på balans och sedan tror jag alla mår bra att bli lite curlade till mans, även vi vuxna mår bra av det. Att någon annan fixar det man inte har lust med just då. Även min 12-åring curlar sina föräldrar ibland.
  Min uppväxt är inte på något sätt extrem. Jag fick lagom ansvar. Men fortfarande, jag fick vara barn.
  
  Att behandla sina barn som småbarn förlorar de på.
2. bluebird
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 13:45
  
  #32
  
  Efter att ha läst Ts och inget mer kan jag ju bara konstarera att hon låter som en klassisk tonåring. ${#lang_emotions_undecided}$ Dom står med en fot i vuxenvärlden och en fot barnvärlden, de vill växa upp men är inte riktigt redo eftersom ansvaret skrämmer dem. Lägg därtill på dubbla hem med dubbla budskap, stackars barn säger jag bara.
3. TessaS
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 13:59
  
  #33
  
  Jag känner igen mig i ts.
  Vi har en 12-åring hemma och vår enda "tröst" är att det är lika jävligt hemma hos mamman...
  
  *Vi ber att hon tar undan tallriken efter sig själv = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon gör ALLT hemma och vi bara latar oss.
  *Vi ber att hon tar undan smutstvätten som hon slängt på golvet i badrummet = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon gör ALLT hemma och vi bara latar oss.
  *Det är hennes tur att tömma diskmaskinen = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon gör ALLT hemma och vi bara latar oss.
  *Hon ringer till jobbet och säger till mig att jag ska hämta henne från träningen, jag säger nej, för jag är på jobbet 9 mil bort = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon är ju så liten så vi ska göra sånt för henne
  *Hon vill vara ute med kompisar på stan mitt i natten, vi säger nej = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon är minsann nästan vuxen.
  Jag förstår HELT hur en tom schampoflaska kunde bli en så stor grej...
  
  Det går inte göra rätt, de har ingen hjärna, de har bulgur innanför pannbenet. Om man har det som utgångspunkt så är det lättare att hantera (dvs gå därifrån, dunka huvudet i någon vägg och försöka ignorera skriken)
  Tyvärr har jag inga råd att ge. De växer upp och flyttar förhoppningsvis hemifrån om några år...
4. Anonym (berörd) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 14:13
  
  #34
  
  TessaS skrev 2010-03-12 13:59:35 följande:
  Jag känner igen mig i ts.Vi har en 12-åring hemma och vår enda "tröst" är att det är lika jävligt hemma hos mamman... *Vi ber att hon tar undan tallriken efter sig själv = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon gör ALLT hemma och vi bara latar oss.*Vi ber att hon tar undan smutstvätten som hon slängt på golvet i badrummet = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon gör ALLT hemma och vi bara latar oss.*Det är hennes tur att tömma diskmaskinen = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon gör ALLT hemma och vi bara latar oss.*Hon ringer till jobbet och säger till mig att jag ska hämta henne från träningen, jag säger nej, för jag är på jobbet 9 mil bort = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon är ju så liten så vi ska göra sånt för henne*Hon vill vara ute med kompisar på stan mitt i natten, vi säger nej = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon är minsann nästan vuxen.Jag förstår HELT hur en tom schampoflaska kunde bli en så stor grej... Det går inte göra rätt, de har ingen hjärna, de har bulgur innanför pannbenet. Om man har det som utgångspunkt så är det lättare att hantera (dvs gå därifrån, dunka huvudet i någon vägg och försöka ignorera skriken)Tyvärr har jag inga råd att ge. De växer upp och flyttar förhoppningsvis hemifrån om några år...
  Det är precis så vi har det här hemma. Hon får ett sammanbrott för det mesta. Hon hade kommit överens med sin pappa att hon skulle laga mat igår, men i slutändan så gjorde hon en stor grej av det och grät och försökte med det mesta för att slippa och bara för att det inte skulle bli ytterliggare bråk om det lät min sambo henne komma undan med att bara värma plättar i mikron, som för övrigt inte ens räckte så vi blev mätta.
  
  Mycket av hennes beteende har nog med den ålder hon har kommit in i. Men jag tror inte det hjälper av att hon blir så curlad av sin mamma och att hon har blivit curlad ända sedan hon föddes. Det är inte så roligt med ett barn som får sammanbrott för minsta lilla småsak. Nog för att jag fick sammanbrott också i den ålder, men inte så extremt.
5. Anonym (***)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 20:21
  
  #35
  
  Jag vet att tonåringar har svårt med mycket för att de har så mycket annat att tänka på, men bara därför kan man inte tänka bara på sig själv.
  
  Jag har två bonusar här hemma som är precis likadana, ibland i alla fall. Just det där med att säga till när man har tagit det sista av någonting...Det är inte alls ovanligt här hemma att de har ätit upp "allt" i kylen, så att jag inte kan laga middag när jag kommer hem sent. Det är inte roligt alls. Jag kräver inte att de ska handla, bara att de ringer mig eller sin pappa och berättar att det är slut, så att jag kan handla på hemvägen. Det är helt OK att äta det som finns hemma, men tar det slut så får man säga det. Nu har jag börjat gömma mat här hemma för att det ska finnas när jag kommer hem, och det känns konstigt att behöva gömma saker i mitt eget hem...
6. Anonym (berörd) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 22:43
  
  #36
  
  Anonym (***) skrev 2010-03-12 20:21:35 följande:
  Jag vet att tonåringar har svårt med mycket för att de har så mycket annat att tänka på, men bara därför kan man inte tänka bara på sig själv.Jag har två bonusar här hemma som är precis likadana, ibland i alla fall. Just det där med att säga till när man har tagit det sista av någonting...Det är inte alls ovanligt här hemma att de har ätit upp "allt" i kylen, så att jag inte kan laga middag när jag kommer hem sent. Det är inte roligt alls. Jag kräver inte att de ska handla, bara att de ringer mig eller sin pappa och berättar att det är slut, så att jag kan handla på hemvägen. Det är helt OK att äta det som finns hemma, men tar det slut så får man säga det. Nu har jag börjat gömma mat här hemma för att det ska finnas när jag kommer hem, och det känns konstigt att behöva gömma saker i mitt eget hem...
  Ja visst är det, men det är väl lite så man får göra.
7. FrökenKanSjälv
  Visa endast
  
  Fre 12 mar 2010 23:59
  
  #37
  
  Anonym (berörd) skrev 2010-03-12 14:13:31 följande:
  Det är precis så vi har det här hemma. Hon får ett sammanbrott för det mesta. Hon hade kommit överens med sin pappa att hon skulle laga mat igår, men i slutändan så gjorde hon en stor grej av det och grät och försökte med det mesta för att slippa och bara för att det inte skulle bli ytterliggare bråk om det lät min sambo henne komma undan med att bara värma plättar i mikron, som för övrigt inte ens räckte så vi blev mätta. Mycket av hennes beteende har nog med den ålder hon har kommit in i. Men jag tror inte det hjälper av att hon blir så curlad av sin mamma och att hon har blivit curlad ända sedan hon föddes. Det är inte så roligt med ett barn som får sammanbrott för minsta lilla småsak. Nog för att jag fick sammanbrott också i den ålder, men inte så extremt.
  Två av mina döttrar har passerat den här underbara ${#lang_emotions_undecided}$ åldern där de ena sekunden är vuxna och kan allt för att nästa sekund få värsta panikångesten över vad ansvaret och mognaden innebär. Stora dramatiska utbrott för ingenting, äkta tårar över hur läskigt det är att bli stor, längtan tillbaka till barndomen när allt var enkelt. Men samtidigt en önskan om att bli behandlad som en vuxen. Intressant... Jag bävar för den sista dottern, det börjar bli dags för henne nu.
  
  Den enda trösten är att det blir bättre om något år eller två. Förutom pms:en då förstås.
  
  När det gäller olika krav i olika hem så klarar mina tjejer det galant. Hemma hos pappa varannan helg behöver de inte lyfta ett finger (och jag förstår helt ärligt inte hur hans sambo står ut). Hemma hos mig lagar de mat varsin dag i veckan (inklusive all dukning och disk), ansvarar för sina rum plus hjälper till med veckostädningen. De har faktiskt slutat jämföra, för de kom ingen vart med det.
8. FrökenKanSjälv
  Visa endast
  
  Lör 13 mar 2010 00:20
  
  #38
  
  TessaS skrev 2010-03-12 13:59:35 följande:
  Jag känner igen mig i ts.Vi har en 12-åring hemma och vår enda "tröst" är att det är lika jävligt hemma hos mamman... *Vi ber att hon tar undan tallriken efter sig själv = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon gör ALLT hemma och vi bara latar oss.*Vi ber att hon tar undan smutstvätten som hon slängt på golvet i badrummet = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon gör ALLT hemma och vi bara latar oss.*Det är hennes tur att tömma diskmaskinen = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon gör ALLT hemma och vi bara latar oss.*Hon ringer till jobbet och säger till mig att jag ska hämta henne från träningen, jag säger nej, för jag är på jobbet 9 mil bort = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon är ju så liten så vi ska göra sånt för henne*Hon vill vara ute med kompisar på stan mitt i natten, vi säger nej = STOOOORT sammanbrott, ingen älskar henne, ingen förstår henne och hon är minsann nästan vuxen.Jag förstår HELT hur en tom schampoflaska kunde bli en så stor grej... Det går inte göra rätt, de har ingen hjärna, de har bulgur innanför pannbenet. Om man har det som utgångspunkt så är det lättare att hantera (dvs gå därifrån, dunka huvudet i någon vägg och försöka ignorera skriken)Tyvärr har jag inga råd att ge. De växer upp och flyttar förhoppningsvis hemifrån om några år...
  Jag blev så full i skratt när jag läste din beskrivning för den stämmer så bra in på en medarbetare på jobbet. Det är alltid oräääääättvist att just han måste utföra jobbet, kan ingen annan göra det, varför ska just han behöva, osv. Flera gånger varje dag! Och då är han ändå över 30! Undrar när han ska växa ur sin fas?
9. natalie05
  Visa endast
  
  Lör 13 mar 2010 02:14
  
  #39
  
  ts "blev så ledsen"...det känns som om du inte riktigt tycker om henne (jag kanske har fel). tycker synd om tösen, som måste hamna i en konfliktsituation om att ha tatt ditt schampoo. personligen skulle jag inte ens reflekterat över det. men i ert hus blev det ngt stort? m diskussioner hit o dit. som sagt...tycker synd om flickan. o varför blanda in mamman? slappna av, med tjejen! hon slutar nog skrika, ifall ni slutar attackera henne, tror du inte det?
10. Anonym (berörd) (Trådstartaren)
  Visa endast
  
  Lör 13 mar 2010 11:37
  
  #40
  
  Jag blev ledsen av situationen. Att det blev en så stor sak. Att hon blev ledsen, förtvivlad och min sambo. Jag var inte ens med i bråket. Försök inte måla upp mig som elak styvmamma när det är hennes reaktioner som gjorde mig berörd. Vill henne bara väl men visst jag tycker hon är irriterande men det kan bioföräldrar också tycka om sina barn. Betyder ju inte att jag inte bryr mig om henne och blir berörd när jag hör henne gråta så. Det var hon sim drog in sin mamma i diskussionen med hennes pappa. Att hos mamma behöver hon inte göra det och det osv. Tro fan man drar in hennes mamma då om tjejen själv tar upp det.
11. AnnanAnna
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 07:43
  
  #41
  
  natalie05 skrev 2010-03-13 02:14:54 följande:
  ts "blev så ledsen"...det känns som om du inte riktigt tycker om henne (jag kanske har fel). tycker synd om tösen, som måste hamna i en konfliktsituation om att ha tatt ditt schampoo. personligen skulle jag inte ens reflekterat över det. men i ert hus blev det ngt stort? m diskussioner hit o dit. som sagt...tycker synd om flickan. o varför blanda in mamman? slappna av, med tjejen! hon slutar nog skrika, ifall ni slutar attackera henne, tror du inte det?
  Det går nog fasen att tolka vartenda inlägg på det här forumet som att man inte gillar sina styvbarn. Makalöst
12. TessaS
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 13:11
  
  #42
  
  natalie05 skrev 2010-03-13 02:14:54 följande:
  ts "blev så ledsen"...det känns som om du inte riktigt tycker om henne (jag kanske har fel). tycker synd om tösen, som måste hamna i en konfliktsituation om att ha tatt ditt schampoo. personligen skulle jag inte ens reflekterat över det. men i ert hus blev det ngt stort? m diskussioner hit o dit. som sagt...tycker synd om flickan. o varför blanda in mamman? slappna av, med tjejen! hon slutar nog skrika, ifall ni slutar attackera henne, tror du inte det?
  Fast du kan be snällt och vara aldrig så rar mot en tonårstjej och ändå få stort drama och skrik som svar. Enda alternativet för att slippa drama och skrik är att alltid låta de få som de vill, aldrig säga emot, alltid köra, alltid fixa... och känns som ett ganska dåligt alternativ, eller hur?
  Att lära sig att inte ta av andra utan att fråga först måste ju ändå vara en ganska bra sak att lära sig...?
1. «
2. ‹
3. 1
4. 2
5. 3
6. 4
10. ›
11. »